150 ROM mör, minsta småsak bragte henne ur jämvikten. Den 15 augusti skulle det bli bal på Zola, och som sonen i huset, Luigi, inte hade handskar, uppdrog markisinnan åt hovmästaren att köpa ett par i Bologna. Il maestro di casa glömde bort kommissionen, Cattina blev ursinnigare än vanligt, påstod, att ingen i huset lydde henne, därför att hon ej var “av familj“, och kom med alla möjliga andra anklagelser. I detta nu serverades middagen, och eftersom några gäster voro närvarande, lugnade hon sig något. Efter middagen drog hon sig tillbaka till sin våning och började åter väsnas om de där haridskarna. Plötsligt hörde hennes dotter Eleonora, som hade sitt rum näst intill, ett vredgat utrop från modern: “Nu har jag nog av det här! Nu skall ni få se på annat!“ Hon tittade in i moderns rum, fick se, att Cattina tog fram en liten dolk ur ett fodral, och började förfärat ropa: “Hjälp, hjälp!“ Man, tjänare och gäster skyndade till, men innan Albergati ens hunnit fatta vad som var å färde, hade markisinnan två gånger stött dolken i bröstet. “Se“, ropade hon till mannen, “det är blod!“ Såren voro dödliga, Cattina avled efter få timmar. Dagen därpå infann sig en poliskommissarie från Bologna. Ett protokoll över händelsen uppsattes, kardinal-legaten lät framföra sitt beklagande till Albergati, och ingenting tydde på att markisen misstänktes för att ha vållat hustruns död. I Bologna började emellertid det talet allmänt gå, att Albergati mördat Cattina, vadan kardinalen lät arrestera honom och anställa undersökning. Två månader pågick den, men då ingenting talade för att markisen begått brottet, frigavs han den 9 november 1786. Samma dag visade sig markisen ostentativt i sin loge på Zangoniteatern, där Bolognas hela förnäma värld var samlad. Dagen därpå avreste han med sina söner till Venedig. Som vanligt i dylika fall tystnade ej Albergatis fiender; det hette, att markisen blivit frikänd blott tack vare sin höga ställning och protektion i Rom, och markisinnans våldsamma död var ett alltför tacksamt ämne för att poeterna ej skulle nyttja det. Redan några månader efter tragedien i Zola utgav abate Compagnoni under det arkadiska namnet Ligofila ett poem med titeln “Cattina, ossia Lettera di questa donna al marchese Albergati“, alla “ömma“ kvinnor i Italien tillägnat. Han anklagar visserligen icke markisen direkt för mord, men ger honom dock skuld i makans olycka. En romersk komediförfattare vid namn Giraud kastar också skugga på markisen i sitt drama “Il sospetto