FRANCESCO ALBERGATI 155 hon blev föremäål för hela den bolognesiska damvärldens avund. Advokaten del Lungo, som också var Albergatis gäst, berättar i sina - memoarer, att Bologna tack vare markisen var så lysande, teaterföreställningarna så storslagna och intressanta, att man egentligen borde börja räkna tiden från “Albergatis stora föreställningar“, alldeles som man i Grekland räknade åren i olympiader. I Zola härskade en ordning och en disciplin som i ett kloster. Klockan nio på morgonen ringde det, till tecken att det var tid att stiga upp. Iİ två rum väntade redan kammartjänare på att få frisera och raka gästerna; därifrån begav man sig till frukostrummet, där kaffe serverades. Klockan tio ringde det på nytt, till tecken att värden gjorde sin entré, och så följde allmän konversation till klockan elva, då hela sällskapet begav sig till kyrkan för att åhöra mässan; efter gudstjänsten, berättar Lungo, åsåg man med nöje, hur vackra och välklädda bondflickor räckte husets herre buketter av friska blommor och inläto sig i glättigt samspråk med honom. Därefter återvände sällskapet hem, och en del spelade kort, biljard eller något annat spel, de allvarligare åter drogo sig tillbaka till sina rum för att läsa eller skriva. Klockan två ljöd en ny, kraftigare ringning, som manade kockarna att hälla upp minestran, och några ögonblick därefter kallade en likadan ringning gästerna till bords. Rätterna voro många, och den ena, påstår Lungo, bättre än den andra. Under middagen voro allvarliga samtal bannlysta, man glammade och skämtade, men på ett höviskt sätt. Sedan följde sommartid en siesta i trädgården eller sovrummen, om hösten en spatsertur i vagn, bärstol eller till häst. Ibland arrangerades utflykter i bergen. Den ene bar en stekt höna, den andre en skinka på axeln, dèn tredje en kruka vatten eller en butelj vin. Alla ingredienser till en god polenta medfördes också. Efter spatserturen återvände man till palatset och spelborden, och klockan två på natten voro alla i sina rum. Livet i Zola var dock icke så lugnt och idylliskt som Lungo skildrar det. Advokaten själv hade en alltför elak tunga för att inte vara en orostiftare, och abate Triboleto gav honom i det avseendet inte efter. Och till elakt prat fanns det övernog med anledningar; Albergati visade sig alltför känslig för Teresas ömma blickar, Pepoli greps av vild svartsjuka, och inom kort avlöstes de behagliga samspråken av vassa slängar, ja gräl och uppträden. Bäst det var hade sällskapet skingrat sig åt alla världens häll, och Albergati skrev till en vän, att han hade fått nog av gäster