156 ROM och lantliv; hädanefter ämnade han leva i stillhet och börja inskränka sig. Men dessa goda föresatser gingo snart upp i rök; han fattade tycke för en ung dansös från Bologna, som han förutsade en lysande framtid på tiljorna, och tog sig intresserat an hennes uppfostran för att i henne få en ersättning för Teresa Venier, som han redan tycks ha tröttnat på. Mentorskapet resulterade emellertid i ett ömmare förhållande och slöt med äktenskap. Markisens tredje hustru hette Teresa Checchi Zampieri, var tjugufem år gammal och vida omtalad för sin skönhet. Lungo berättar, att Teresa var en av tre dansöser, som vunnit markisens behag. En dag voro alla tre på middag i Zola tillika med ännu några andra vänner till Albergati. Då man redan hunnit tömma åtskilliga buteljer, vände sig husets herre till dansöserna och förklarade, att han skulle vilja taga en av dem till hustru, men inte visste vilken, ty alla tre voro de sköna och rika på behag. För att komma ur dilemmat kastade han tre lappar med deras namn i en hatt och lät ödet avgöra, vilken som skulle bli markisinna. Lotten föll på Teresa, och Albergati fick allt skäl att vara nöjd med slumpens utslag, ty markisinnan nummer tre blev en ovanligt präktig och exemplarisk hustru. Till en början förekom det visserligen små scener av svartsjuka mellan det vad åldern beträffar omaka paret, men det gick över, och Albergati levde lyckligt med dansösen. Men Lungos berättelse är nog inte överensstämmande med sanningen; det var inte ödet utan markisens eget hjärta som avgjorde valet. Albergati, som alltid önskade bevara det goda förhållandet med hovet i Varschau, skrev till Ghigiotti och bad denne underrätta konungen om hans giftermål. Sekreteraren passade på att föra talet på Albergati en dag, då venetianska sändebudet Grimani, på väg till Petersburg, dinerade vid kungliga taffeln. Grimani yttrade sig ej fördelaktigt om markisens karaktär och författartalang, men måste erkänna, att hans tredje hustru var en fulländad skönhet. Konungen smålog vid lovorden och frågade, hur gammal Albergati var, varpå Ghigiotti skyndade sig att svara» att till hjärtat var han väl omkring fyrtio år. “Då går det nog bra“, sade konungen älskvärt. “Vad mig beträffar värderar jag Albergati och är honom väl bevågen, jag skulle bara önska han inte begär av mig, att jag för andra gången skall lägga mig ut för hans söner hos påven.“ I Rom upptog man inte underrättelsen om markisens gifter-