Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 157
mål lika välvilligt som i Varschau. Pius VI utfärdade 14 maj
1790 ett breve till senaten i Bologna, där han i sträva,
förolämpande ordalag förehöll dessa högtuppsatta män, att de icke
blygdes för att äkta “uxores scenicas“, föraktliga varelser. Albergati
besvarade denna tillrättavisning med att nedlägga
senatorsvärdigheten, men han fick ej sin avsägelse bekräftad och var
fortfarande senator, då fransmännen 1796 intågade i Bologna.
Albergati som “framstegsman“ försonade sig snart med den
nya politiska ordningen, och då Napoleon upprättade. “den
bolognesiska republiken och cisalpinska konfederationen“ öppnade
sig hans liksom alla patrioters hjärtan för den förmente store
reformatorn av det efterblivna Europa. Adelskapet upphävdes
och Albergati avsade sig 1797 även titeln av polsk general och
riddare av Stanislausorden och blev vanlig “medborgare“,
“cittadino“. Den nya regeringen anförtrodde honom censuren av
tidningar och böcker och utnämnde honom till inspektor över
skådespelen.
Uppvaknandet ur illusionerna kom förr än man skulle ha
väntat. Inom kort var Albergati missbelåten med såväl Napoleon
som fransmännen, och i hans åsikter om den franska dramatiska
litteraturen inträffar ett fullständigt omslag. Föraktfullt skriver
han om sina landsmän, att “inte nöjda med att som
sannskyldiga apor lägga sig till med fransmännens peruker, hattar, frisyr
och alla övriga modegalenskaper apa de också efter deras
dårskaper, våldsdåd och brott. Man drivs till att mer och mer
avsky dessa fördömda franska tuppar, och give Gud de
förvandlades till kapuner, så att det usla släktet slutade upp att
föröka sig!“
Under denna period av franskhat förde Albergati livlig
korrespondens med Alfieri, ty icke blott kärleken till dramatisk
poesi förenade dem, utan också hatet mot fransmännen, som
trån räddare förvandlat sig till förtryckare. Albergati vände sig
emellertid helst bort från det sorgliga i livet, och in i sena
ålderdomen, intill livets slut förblev teatern hans huvudintresse.
Han dog som han levat, lätt och smärtfritt. En dag efter
middagen begärde han ett glas sorbet, men i begrepp att föra
skeden till munnen sjönk han plötsligt ihop.
— Mär herr markisen illa? frågade betjänten.
— Nej, det är ingenting, jag dör.
Han dog verkligen; det var den 16 mars 1804.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
