FRANCESCO ALBERGATI 157 mål lika välvilligt som i Varschau. Pius VI utfärdade 14 maj 1790 ett breve till senaten i Bologna, där han i sträva, förolämpande ordalag förehöll dessa högtuppsatta män, att de icke blygdes för att äkta “uxores scenicas“, föraktliga varelser. Albergati besvarade denna tillrättavisning med att nedlägga senatorsvärdigheten, men han fick ej sin avsägelse bekräftad och var fortfarande senator, då fransmännen 1796 intågade i Bologna. Albergati som “framstegsman“ försonade sig snart med den nya politiska ordningen, och då Napoleon upprättade. “den bolognesiska republiken och cisalpinska konfederationen“ öppnade sig hans liksom alla patrioters hjärtan för den förmente store reformatorn av det efterblivna Europa. Adelskapet upphävdes och Albergati avsade sig 1797 även titeln av polsk general och riddare av Stanislausorden och blev vanlig “medborgare“, “cittadino“. Den nya regeringen anförtrodde honom censuren av tidningar och böcker och utnämnde honom till inspektor över skådespelen. Uppvaknandet ur illusionerna kom förr än man skulle ha väntat. Inom kort var Albergati missbelåten med såväl Napoleon som fransmännen, och i hans åsikter om den franska dramatiska litteraturen inträffar ett fullständigt omslag. Föraktfullt skriver han om sina landsmän, att “inte nöjda med att som sannskyldiga apor lägga sig till med fransmännens peruker, hattar, frisyr och alla övriga modegalenskaper apa de också efter deras dårskaper, våldsdåd och brott. Man drivs till att mer och mer avsky dessa fördömda franska tuppar, och give Gud de förvandlades till kapuner, så att det usla släktet slutade upp att föröka sig!“ Under denna period av franskhat förde Albergati livlig korrespondens med Alfieri, ty icke blott kärleken till dramatisk poesi förenade dem, utan också hatet mot fransmännen, som trån räddare förvandlat sig till förtryckare. Albergati vände sig emellertid helst bort från det sorgliga i livet, och in i sena ålderdomen, intill livets slut förblev teatern hans huvudintresse. Han dog som han levat, lätt och smärtfritt. En dag efter middagen begärde han ett glas sorbet, men i begrepp att föra skeden till munnen sjönk han plötsligt ihop. — Mär herr markisen illa? frågade betjänten. — Nej, det är ingenting, jag dör. Han dog verkligen; det var den 16 mars 1804.