SJUNDE KAPITLET. DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 1. Under renässansen var den kvinnliga skönheten föremål för allmän veneration, betraktades som ett slags majestät av “Guds nåde“. Då Frankrikes skönaste jungfru, den ryktbara Paule de Viguier, 1532 framräckte staden Touloses nycklar åt Frans I skyggade den lättfärdige konungen tillbaka inför detta naturens under. Fägringen skyddade Paule de Viguier för monarkens lystnad, Frans I hade försyn för skönhetens majestät. Ingen mâålarkonst förstod att så storslaget, så tjusande återge denna kvinnliga fägring “av Guds nåde“ som de venetianska mästarna. Under 1400-tals konstnärernas religiösa tavlor kan man ofta bredvid målarens namn läsa orden: “amore incensus crucis“, “upptänd av kärlek till korset“, och på dessa tavlor ser man sorgbundna, bleka, vissnade kvinnor, för vilka det inte längre ges någon annan kärlek än den till lidandet. Med Giorgione, Tizian, Veronese började det blåsa nya vindar inom den venetianska konstnärsvärlden; den äkta skönheten besteg konstens tron och blev härskarinna där för långliga tider. Tizian, denne målarkonstens titan, återinsatte skönheten i dess rättigheter, framställde kvinnan, icke som många senare konstnärer på ett sinnligt sätt, för att vinna lystna gubbars bifall, utan sökte det sköna för det skönas skull; han ägnade naturens idealskapelser den hyllning dem vederbör. Tizian kunde och ville ej måla heliga kvinnor i Quattrocentos. mening. Hans heliga Magdalena, som trots det utslagna håret och de mot hjärtat pressade händerna äger en ung kvinnas alla behag, är helig blott för skönhetsdyrkaren, bedja till henne skulle vara svårt. Att beundra det sköna i naturen är en av människans