DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 159 högsta njutningar och en förädlande njutning. Tizian har berett osš den, och därför kommer mänskligheten alltid att vara honom tacksam, tacksammare än mot Botticelli för hans glåmiga florentinskor eller mot Rafael för hans maniererade madonnor. Tizians kvinnor äro sunda varelser, en heder för människosläktet, och man vill hellre tänka sig dem som Eva i paradiset än primitivisternas Eva. Folk, som ej kunde föreställa sig helighet annat än i samband med ett blekt, utmärglat ansikte, förfasade sig, då Tizian utställde sin “Assunta“. Varken målare eller munkar ville erkänna denna kraftiga, klarblickande madonna; munkarna skrämde hon, hos målarna väckte hon avundsjukan till liv. Slutligen segrade dock venetianarnas sunda förstånd; madonnan tronar intill denna dag i ett konstens tempel, den venetianska akademien. Tizian fick sitt komplement i Veronese. Vill man förstå dennes mâåleriska pomp, hans prunkande fester, hans tjusande kvinnor, måste man göra sig närmare förtrogen med det venetianska livet i slutet av XVI och början av XVII seklet. Varken under medeltiden eller i början av renässansen hade det skrivits så mycket om kvinnan, om kärleken oċh om lagarna för skönheten. Den kvinnliga fägringen ville man särskilt i Florens återföra till matematiska regler. De mera praktiska venetianarna hyste i det avseendet ingen tilltro till geometrien, och för dem var huvudsaken, att de verkligen ägde förtjusande kvinnor, sådana som Maria Loredan, “denna skatt, vars bländande fägring ger glans åt hela Venedig“, Marietta Venier och Marietta Pisani, “stadens Fenix“, Marina Morosini, Lucrezia Pesaro och ännu åtskilliga andra damer av det venetianska patriciatet, som förliknades vid “vita svanor, vingade väsen, som skulle varit en prydnad för själva paradiset“. Författaren av dessa poetiska beskrivningar, Niccolò Franco, säger i sin “Dialogo, dove si ragiona della Bellezza“: “Prisa dessa venetianskors fägring skulle vara detsamma som hälla vatten i havet, ty deras yttre företräden äro så stora, att dagen lånar ljus från deras ögon, harmonien välljudet i deras stämma, våren är stolt, då den kan kläda sig i deras anletens färger, guldet skulle vilja äga glansen hos deras hår, ebenholtsen skulle yvas, om den vore lika svart som deras ögonbryn, och elfenbenet, om det vore lika vitt som deras händer.“ Som idealet för kvinnlig skönhet ansågs svarta ögon och ljust hår. Svarta ögon var det ej ont om i Italien, men det