Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 159
högsta njutningar och en förädlande njutning. Tizian har berett
osš den, och därför kommer mänskligheten alltid att vara honom
tacksam, tacksammare än mot Botticelli för hans glåmiga
florentinskor eller mot Rafael för hans maniererade madonnor. Tizians
kvinnor äro sunda varelser, en heder för människosläktet, och
man vill hellre tänka sig dem som Eva i paradiset än
primitivisternas Eva. Folk, som ej kunde föreställa sig helighet annat
än i samband med ett blekt, utmärglat ansikte, förfasade sig, då
Tizian utställde sin “Assunta“. Varken målare eller munkar
ville erkänna denna kraftiga, klarblickande madonna; munkarna
skrämde hon, hos målarna väckte hon avundsjukan till liv.
Slutligen segrade dock venetianarnas sunda förstånd; madonnan
tronar intill denna dag i ett konstens tempel, den venetianska
akademien.
Tizian fick sitt komplement i Veronese. Vill man förstå
dennes mâåleriska pomp, hans prunkande fester, hans tjusande
kvinnor, måste man göra sig närmare förtrogen med det
venetianska livet i slutet av XVI och början av XVII seklet. Varken
under medeltiden eller i början av renässansen hade det skrivits
så mycket om kvinnan, om kärleken oċh om lagarna för skönheten.
Den kvinnliga fägringen ville man särskilt i Florens återföra till
matematiska regler. De mera praktiska venetianarna hyste i det
avseendet ingen tilltro till geometrien, och för dem var
huvudsaken, att de verkligen ägde förtjusande kvinnor, sådana som
Maria Loredan, “denna skatt, vars bländande fägring ger glans
åt hela Venedig“, Marietta Venier och Marietta Pisani, “stadens
Fenix“, Marina Morosini, Lucrezia Pesaro och ännu åtskilliga
andra damer av det venetianska patriciatet, som förliknades vid
“vita svanor, vingade väsen, som skulle varit en prydnad för
själva paradiset“. Författaren av dessa poetiska beskrivningar,
Niccolò Franco, säger i sin “Dialogo, dove si ragiona della
Bellezza“: “Prisa dessa venetianskors fägring skulle vara
detsamma som hälla vatten i havet, ty deras yttre företräden äro
så stora, att dagen lånar ljus från deras ögon, harmonien
välljudet i deras stämma, våren är stolt, då den kan kläda sig i
deras anletens färger, guldet skulle vilja äga glansen hos deras
hår, ebenholtsen skulle yvas, om den vore lika svart som deras
ögonbryn, och elfenbenet, om det vore lika vitt som deras
händer.“
Som idealet för kvinnlig skönhet ansågs svarta ögon och
ljust hår. Svarta ögon var det ej ont om i Italien, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
