DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 163 manerismen blev herre på fältet, renässansens konstnärliga ideal fingo vika. Den officiella moralen förjagade Venus, och hennes plats intogs av Magdalenor, Susannor och Potifarer, “ty nakenheten bringar dygden på fall“. Dessa älsklingsgestalter i 1600-talets māålarkonst blottade sig visserligen endast obetydligt, men läto ana dess mer. Prästerskapet och venetianska regeringen voro dock nöjda; ju mindre man såg av de kvinnliga behagen, dess bättre. Moderna rättade sig efter dessa moralbegrepp; kvinnan började betäcka huvudet med en svart slöja, för att inte hennes hår skulle väcka förargelse, sedan iförde hon sig styvkjorteln för att alldeles dölja sina former för mannens lystna öga, och till sist satte hon på sig en mask, för att varken ögon eller mun, dessa farliga snaror, skulle synas. I stället för kvinnor var det någon sorts vidunder som gingo omkring på gatorna. Den skrumpne dogen räckte handen åt den grånade patriarken, och båda fröjdade sig åt att sedefördärvets tider voro förbi och dygdens tidevarv hade runnit upp. Vilka frukterna voro av denna officiella moralitet ha vi redan sett. Il. Den venetianska måälarkonsten hade dock ett alltför lysande förflutet för att den alldeles skulle förfalla. Även efter Tintorettos död framträdde konstnärer, som värdigt fullföljde de gamla stora traditionerna. Tizians ande levde upp i Alessandro Varotari kallad Padovani (1590—1650), och i Palma d. y. (1544—1628) , men Palmas efterföljare, fullständigt maniererade, hade till sin enda diktan att utföra beställningar så snabbt som möjligt, och deras lösen var “far presto“. De öste därför ur de gamla förråden, efterbildade de stora mästarna, ofta på ett mycket otympligt sätt. Jämsides med dem framträdde “i tenebrosi“, målare som till övermått älskade mörka färgskalor och sökte framkalla effekt genom en stundom brutal motsättning mellan ljus och skugga. Till dessa moderna artister hörde i Rom Michelangelo da Caravaggio, i Neapel Spagnoletto och i Bologna Guercino. I Venedig infördes målningssättet av Bernardo Strozzi, Prete Genovese och Giovan Agostino Cassana, kallad Abate. Den nya riktningen stod i strid med det glada Venedigs traditioner, och en av stadens talangfullare konstnärer, Giorgio Lazzarini (1655—1730), utmärkt kopparstickare, försökte återgå till den forna ljusa koloriten;