Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 163
manerismen blev herre på fältet, renässansens konstnärliga ideal
fingo vika. Den officiella moralen förjagade Venus, och hennes
plats intogs av Magdalenor, Susannor och Potifarer, “ty
nakenheten bringar dygden på fall“. Dessa älsklingsgestalter i
1600-talets māålarkonst blottade sig visserligen endast obetydligt, men
läto ana dess mer. Prästerskapet och venetianska regeringen
voro dock nöjda; ju mindre man såg av de kvinnliga behagen,
dess bättre. Moderna rättade sig efter dessa moralbegrepp;
kvinnan började betäcka huvudet med en svart slöja, för att inte
hennes hår skulle väcka förargelse, sedan iförde hon sig
styvkjorteln för att alldeles dölja sina former för mannens lystna
öga, och till sist satte hon på sig en mask, för att varken ögon
eller mun, dessa farliga snaror, skulle synas. I stället för kvinnor
var det någon sorts vidunder som gingo omkring på gatorna.
Den skrumpne dogen räckte handen åt den grånade patriarken,
och båda fröjdade sig åt att sedefördärvets tider voro förbi och
dygdens tidevarv hade runnit upp. Vilka frukterna voro av
denna officiella moralitet ha vi redan sett.
Il.
Den venetianska måälarkonsten hade dock ett alltför lysande
förflutet för att den alldeles skulle förfalla. Även efter Tintorettos
död framträdde konstnärer, som värdigt fullföljde de gamla stora
traditionerna. Tizians ande levde upp i Alessandro Varotari
kallad Padovani (1590—1650), och i Palma d. y. (1544—1628) ,
men Palmas efterföljare, fullständigt maniererade, hade till sin
enda diktan att utföra beställningar så snabbt som möjligt, och
deras lösen var “far presto“. De öste därför ur de gamla
förråden, efterbildade de stora mästarna, ofta på ett mycket otympligt
sätt. Jämsides med dem framträdde “i tenebrosi“, målare som
till övermått älskade mörka färgskalor och sökte framkalla effekt
genom en stundom brutal motsättning mellan ljus och skugga.
Till dessa moderna artister hörde i Rom Michelangelo da
Caravaggio, i Neapel Spagnoletto och i Bologna Guercino. I Venedig
infördes målningssättet av Bernardo Strozzi, Prete Genovese och
Giovan Agostino Cassana, kallad Abate. Den nya riktningen
stod i strid med det glada Venedigs traditioner, och en av stadens
talangfullare konstnärer, Giorgio Lazzarini (1655—1730), utmärkt
kopparstickare, försökte återgå till den forna ljusa koloriten;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
