164 ROM men denne kylige och torre konstnär lyckades ej gjuta nytt liv i den venetianska konsten. Det blev två rikare begåvningar förbehållet att åstadkomma ett slags kompromiss mellan de venetianska traditionerna och tenebrosis manér. Det var Bastiano Ricci (1660—1734), som dock verkade mera i Wien, Dresden och Varschau än i Italien, samt Giambattista Piazzetta (1683—1754). Den senare, ofta full av humor, införde i konsten typer ur de breda lagren och borgarklassen, härutinnan påverkad av tidsandan, som favoriserade medelklassen. Sin egentliga karaktär får dock 1700-talets venetianska målarkonst av de om jag så må säga krönikemāåälare, som troget återge sin samtids liv. Venedig hade tur i fråga om krönikörer. Under republikens mest lysande period, slutet av 1400- och början av 1500-talen, upptecknade Marino Sanuto med en flit utan like allt som någonsin kunde intressera eftervärlden, och målaren Vittore Carpaccio (1440—1527?) sörjde för illustrationerna. Särskilt i den tavelcykel, som skildrade den heliga Ursulas öden, återgav han med nästan fotografisk trohet det dåtida Venedig och dess liv. Som i ett panorama framställde han stadens arkitektur och stora gemensamhetsfester, ja även scener ur det vardagliga hemlivet och har därigenom icke litet bidragit till att öka kännedomen om denna lysande epok i Venedigs hävder. I ännu vidare grad förband sig XVIII seklets venetianska målarkonst med icke krönike- utan memoarlitteraturen för att ge en ytterst färgrik och trogen bild av Venedig och dess liv. Casanova, Gozzi, advokaten Lungo, Da Ponte föra oss in överallt, där livet pulserar: till patriciersalongerna och det sparsamma borgerskapets lugna kammare, till Ridotton, till kafén och kloster, och skildringarna vi få av dessa memoarförfattare och av resenärer sådana som presidenten de Brosses, få plastisk åskådlighet, då vi betrakta Canalettos, Guardis och Pietro Longhis tavlor. Dessa äro de tre främsta illustratörerna av det venetianska livet i XVIII seklet. Den förstnämnde ger oss ramen till tavlan, vyer över Venedig, lagunen med sina kyrkor och palats, avtecknar dess marmorstoder, dess broar, dess mystiska bakgator och gränder, med ett ord framställer för oss Venedig sådant det tedde sig i XVIII århundradet; den andre, en stor impressionist med ett utomordentligt känsligt öga för färger, dagrar och skuggor, låter oss vėta vilket intryck den förtrollande staden gjorde om dagen, om aftonen och om natten; den tredje slutligen, Longhi, gör åskådaren