Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 ROM
men denne kylige och torre konstnär lyckades ej gjuta nytt liv
i den venetianska konsten.
Det blev två rikare begåvningar förbehållet att åstadkomma
ett slags kompromiss mellan de venetianska traditionerna och
tenebrosis manér. Det var Bastiano Ricci (1660—1734), som
dock verkade mera i Wien, Dresden och Varschau än i Italien,
samt Giambattista Piazzetta (1683—1754). Den senare, ofta full
av humor, införde i konsten typer ur de breda lagren och
borgarklassen, härutinnan påverkad av tidsandan, som favoriserade
medelklassen.
Sin egentliga karaktär får dock 1700-talets venetianska
målarkonst av de om jag så må säga krönikemāåälare, som troget återge
sin samtids liv. Venedig hade tur i fråga om krönikörer. Under
republikens mest lysande period, slutet av 1400- och början av
1500-talen, upptecknade Marino Sanuto med en flit utan like
allt som någonsin kunde intressera eftervärlden, och målaren
Vittore Carpaccio (1440—1527?) sörjde för illustrationerna.
Särskilt i den tavelcykel, som skildrade den heliga Ursulas öden,
återgav han med nästan fotografisk trohet det dåtida Venedig
och dess liv. Som i ett panorama framställde han stadens
arkitektur och stora gemensamhetsfester, ja även scener ur det
vardagliga hemlivet och har därigenom icke litet bidragit till att öka
kännedomen om denna lysande epok i Venedigs hävder.
I ännu vidare grad förband sig XVIII seklets venetianska
målarkonst med icke krönike- utan memoarlitteraturen för att ge en
ytterst färgrik och trogen bild av Venedig och dess liv. Casanova,
Gozzi, advokaten Lungo, Da Ponte föra oss in överallt, där livet
pulserar: till patriciersalongerna och det sparsamma borgerskapets
lugna kammare, till Ridotton, till kafén och kloster, och skildringarna
vi få av dessa memoarförfattare och av resenärer sådana som
presidenten de Brosses, få plastisk åskådlighet, då vi betrakta
Canalettos, Guardis och Pietro Longhis tavlor. Dessa äro de tre
främsta illustratörerna av det venetianska livet i XVIII seklet.
Den förstnämnde ger oss ramen till tavlan, vyer över Venedig,
lagunen med sina kyrkor och palats, avtecknar dess
marmorstoder, dess broar, dess mystiska bakgator och gränder, med ett
ord framställer för oss Venedig sådant det tedde sig i XVIII
århundradet; den andre, en stor impressionist med ett
utomordentligt känsligt öga för färger, dagrar och skuggor, låter oss
vėta vilket intryck den förtrollande staden gjorde om dagen, om
aftonen och om natten; den tredje slutligen, Longhi, gör åskådaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
