DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 165 bekant med Venedigs befolkning från dess högsta till dess lägsta klasser, skildrar den i dess dagliga liv, på Markustorget, framför altaret och i bikten, lär oss känna dess seder och bruk utan att förbigå ens dess skrock och vidskepelser. Dessa tre mästare levde samtidigt; den ene av dem, Longhi (1702—1740), lämnade knappt födelsestaden och studerade i sin ungdom i Antonio Balestras målarskola (1666—1740) och därefter för Giuseppe Maria Crespi, kallad Spagnuolo (1666—1747), av vars undervisning han hade den största konstnärliga båtnaden. Han gifte sig tidigt med Caterina, dotter till Alvise Ricci, ocħ började sin konstnärsbana med att måla fresker i patricierfamiljen Sagrados palats. Denna freskcykel, “Caduta dei Giganti“, vann föga bifall, vilket var en stor lycka för den unge konstnären, ty därefter grep han sig an med att måla vad han såg, damer, som togo emot sina cicisbeer på sängen, unga flickor, som promenerade under dogepalatsets arkader, lekte blindbock eller togo sånglektioner, charlataner, som drogo ut tänder, och många andra scener ur venetianska livet. Stort inflytande på honom utövade Goldoni, som förstod att göra sig till godo allt vad han såg oth upplevde. Också blev Longhi kallad “Goldoni della pittura“, och denne penselns Goldoni levde till all lycka länge och målade venetianska typer i fyrtio år; hans tavlor återfinnas numera i municipalgalleriet, museum Querini-Stampalia, en mängd venetianska palats och många utländska samlingar. Longhi har också blivit kallad den venetianske Hogarth, men alldeles med orätt, ty mellan dessa båda mästares talanger finns ej minsta frändskap. Hogarth är en satiriserande moralist, som ofta elakt överdriver för att uppnå dess större verkan, göra dess djupare intryck på dem han vill övertyga och leda in på en bättre väg, medan återigen Longhi ser välvilligt på samhället omkring sig, älskar det och ej har någon tendens. För övrigt är de båda mästarnas målningssätt helt och hållet olika: Hogarth är vass som sitt lynne, Pietro Longhi blid och glad som det venetianska folket och det ljus som lyser över honom. Mera befryndad är Longhi måhända med Chardin; men venetianaren förfogade över en långt större motivkrets och är djupare, större fysionomist, hans människor äro individer, medan däremot den franske målaren icke ens försöker att få fram något av själen hos sina ofta maniererade gestalter. Pietros son, Alessandro Longhi, utmärkte sig som en överdådig porträttmålare, och hans tavla föreställande prokuratorn