Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 165
bekant med Venedigs befolkning från dess högsta till dess lägsta
klasser, skildrar den i dess dagliga liv, på Markustorget, framför
altaret och i bikten, lär oss känna dess seder och bruk utan att
förbigå ens dess skrock och vidskepelser.
Dessa tre mästare levde samtidigt; den ene av dem, Longhi
(1702—1740), lämnade knappt födelsestaden och studerade i sin
ungdom i Antonio Balestras målarskola (1666—1740) och därefter
för Giuseppe Maria Crespi, kallad Spagnuolo (1666—1747), av
vars undervisning han hade den största konstnärliga båtnaden.
Han gifte sig tidigt med Caterina, dotter till Alvise Ricci, ocħ
började sin konstnärsbana med att måla fresker i patricierfamiljen
Sagrados palats. Denna freskcykel, “Caduta dei Giganti“, vann
föga bifall, vilket var en stor lycka för den unge konstnären, ty
därefter grep han sig an med att måla vad han såg, damer, som
togo emot sina cicisbeer på sängen, unga flickor, som promenerade
under dogepalatsets arkader, lekte blindbock eller togo
sånglektioner, charlataner, som drogo ut tänder, och många andra
scener ur venetianska livet. Stort inflytande på honom utövade
Goldoni, som förstod att göra sig till godo allt vad han såg oth
upplevde. Också blev Longhi kallad “Goldoni della pittura“,
och denne penselns Goldoni levde till all lycka länge och målade
venetianska typer i fyrtio år; hans tavlor återfinnas numera i
municipalgalleriet, museum Querini-Stampalia, en mängd
venetianska palats och många utländska samlingar.
Longhi har också blivit kallad den venetianske Hogarth,
men alldeles med orätt, ty mellan dessa båda mästares talanger
finns ej minsta frändskap. Hogarth är en satiriserande moralist,
som ofta elakt överdriver för att uppnå dess större verkan, göra
dess djupare intryck på dem han vill övertyga och leda in på
en bättre väg, medan återigen Longhi ser välvilligt på samhället
omkring sig, älskar det och ej har någon tendens. För övrigt
är de båda mästarnas målningssätt helt och hållet olika: Hogarth
är vass som sitt lynne, Pietro Longhi blid och glad som det
venetianska folket och det ljus som lyser över honom. Mera
befryndad är Longhi måhända med Chardin; men venetianaren
förfogade över en långt större motivkrets och är djupare, större
fysionomist, hans människor äro individer, medan däremot den
franske målaren icke ens försöker att få fram något av själen
hos sina ofta maniererade gestalter.
Pietros son, Alessandro Longhi, utmärkte sig som en
överdådig porträttmålare, och hans tavla föreställande prokuratorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
