Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den venetianska målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 ROM
Luigi Pisani omgiven av en talrik familj hör till de bästa tavlor
den venetianska rokokoskolan frambragt.
En icke mindre framstående mästare var Francesco Guardi
(1712—1793); med. ett lätt penseldrag, med några ljusa
färgfläckar mot en mörkare bakgrund åstadkom han utomordentliga
effekter. Då vi på ett avstånd betrakta hans “konsert i kloster“
eller festen till ära för grevarna du Nord, är illusionen så stark,
att vi tycka oss närvara i denna sal full av en lysande publik.
Träda vi närmare duken, urskilja vi endast ljusa punkter. Han
hade en underbar uppfattning för det intryck, som ett folkvimmel
gör på åskådaren, han förstod att på ett genialiskt sätt
underordna detaljerna under det hela. Ingen har bättre än han
återgivit det spelande ljuset i Venedigs gränder och kanaler, och de
små figurerna i hans landskap liva tavlan men draga ej
uppmāärksamheten till sig.
Antonio Canale (1697—1768) var samvetsgrannare i sina
venetianska vyer, återgav arkitekturen in i detalj, men varken i
behag eller kolorit gick han upp mot Guardi. Han var en
sannskyldig stadens fotograf, litet torr, men samvetsgrann. Antonio,
som tidigt stiftade bekantskap med den engelske ambassadören
i Venedig, Smith, och längre fram även med andra engelsmän,
begav sig till London, blev där högt uppskattad och målade en
mängd engelska landskapsbilder för slottet i Windsor och hertigens
av Richmond galleri. En mångfald vyer utförde han i
kopparstick och dedicerade samlingen till sin förste beskyddare, Smith.
Sent omsider återvände Canale till Venedig, vars bild han troget
och med sonlig kärlek återgivit.
Antonio Canale hade en systerson, Bernardo Bellotto, kallad
Canaletto (f. omkr. 1724), som gick i lära hos sin morbror och
tillägnade sig hans målningssätt till den grad, att man har svårt
att skilja mellan mästarens och lärjungens arbeten. Bernardo
Bellotto var dock ingen specialist på venetianska bilder utan
hämtade oftare sina motiv från Rom, Verona, Padua, Milano,
ja även London. Sedermera vistades han en längre tid i Wien
och därpå i Dresden och Varschau, där han dog den 17 oktober
1780. Greve Brühl var en varm beskyddare av Bellotto och
utverkade 1752 åt honom titeln av August Ill:s hovmålare med
en månatlig lön av tjugo taler. Bellotto var också en framstående
kopparstickare ; vi ha honom att tacka för, att vi ha ett begrepp
om hur Dresden och Varschau sågo ut på den tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
