166 ROM Luigi Pisani omgiven av en talrik familj hör till de bästa tavlor den venetianska rokokoskolan frambragt. En icke mindre framstående mästare var Francesco Guardi (1712—1793); med. ett lätt penseldrag, med några ljusa färgfläckar mot en mörkare bakgrund åstadkom han utomordentliga effekter. Då vi på ett avstånd betrakta hans “konsert i kloster“ eller festen till ära för grevarna du Nord, är illusionen så stark, att vi tycka oss närvara i denna sal full av en lysande publik. Träda vi närmare duken, urskilja vi endast ljusa punkter. Han hade en underbar uppfattning för det intryck, som ett folkvimmel gör på åskådaren, han förstod att på ett genialiskt sätt underordna detaljerna under det hela. Ingen har bättre än han återgivit det spelande ljuset i Venedigs gränder och kanaler, och de små figurerna i hans landskap liva tavlan men draga ej uppmāärksamheten till sig. Antonio Canale (1697—1768) var samvetsgrannare i sina venetianska vyer, återgav arkitekturen in i detalj, men varken i behag eller kolorit gick han upp mot Guardi. Han var en sannskyldig stadens fotograf, litet torr, men samvetsgrann. Antonio, som tidigt stiftade bekantskap med den engelske ambassadören i Venedig, Smith, och längre fram även med andra engelsmän, begav sig till London, blev där högt uppskattad och målade en mängd engelska landskapsbilder för slottet i Windsor och hertigens av Richmond galleri. En mångfald vyer utförde han i kopparstick och dedicerade samlingen till sin förste beskyddare, Smith. Sent omsider återvände Canale till Venedig, vars bild han troget och med sonlig kärlek återgivit. Antonio Canale hade en systerson, Bernardo Bellotto, kallad Canaletto (f. omkr. 1724), som gick i lära hos sin morbror och tillägnade sig hans målningssätt till den grad, att man har svårt att skilja mellan mästarens och lärjungens arbeten. Bernardo Bellotto var dock ingen specialist på venetianska bilder utan hämtade oftare sina motiv från Rom, Verona, Padua, Milano, ja även London. Sedermera vistades han en längre tid i Wien och därpå i Dresden och Varschau, där han dog den 17 oktober 1780. Greve Brühl var en varm beskyddare av Bellotto och utverkade 1752 åt honom titeln av August Ill:s hovmålare med en månatlig lön av tjugo taler. Bellotto var också en framstående kopparstickare ; vi ha honom att tacka för, att vi ha ett begrepp om hur Dresden och Varschau sågo ut på den tiden.