Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Rosalba Carriera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 ROM
Europa. Angelas bröllop var en stor tilldrágelse i familjen
Carriera; en av husets vänner, kaniken Ramelli, som ej kunde
infinna sig personligen i Venedig, skickade till bröllopsfesten en
berömd sorts korv av egen tillverkning och lovade dessutom, att
han skulle utveckla hela sin skicklighet som kock på det första
dopkalaset hos det unga paret.
Vad Rosalba beträffar var hon för upptagen av sin konst för
att tänka på kärlek. För övrigt blev hennes stora rykte på
visst sätt ett hinder för giftermål. Då en beundrare av hennes
talang en gång anmärkte, att den konstnär skulle bli lycklig, som
fick Rosalba, svarade målaren Crespi, kallad Spagnuolo: “Ack,
för att skaffa henne en värdig make skulle man nödgas återupp
väcka Guido Reni!“
Skilsmässan från Angela knöt Rosalba dess fastare till
Giovanna, som nu blev konstnärinnans käraste sällskap och lärjunge
Giovanna var ovanligt sympatisk; en liten graciös, hjärtegod,
nästan barnsligt naiv varelse med en smula anlag för melankoli
hade hon inga fiender, och i hela Venedig nämndes hon vid
smeknamnet Nanetta. Hon var Rosalbas sekreterare och hade
tid för allt. Hon steg upp i dagningen, sprang i kyrkan, förde
husets räkenskaper, hälsade på bekanta, besvarade Rosalbas brev,
rev färg åt henne, kopierade miniatyrer och pasteller, som systerns
kunder beställt, sydde kläder, komponerade kostymer och masker
till karnevalen och understödde en hel legion av fattiga. Ibland
somnade hon uttröttad i en stol, och sällskapet, som var samlat
i ateljén, skämtade då över den hederliga Nanetta, och den ene
eller andre av konstnärerna ritade en karikatyr av henne. Då
Nanetta vaknade, blev hon ingalunda stött, men för att trösta
sig sprang hon ut i köket och styrkte sig med sin nektar, kaffe,
och i nästa minut skrattade hon själv åt sig.
I Rosalbas ateljé var det alltid fullt av vänner och bekanta,
vilket alls inte störde konstnärinnan i hennes arbete. Hon var
av ett glättigt skaplynne, vida djupare anlagd än Nanetta och
med all sin begåvning i hög grad kvinnlig. Om hon var vacker
är svårt att säga. Vi ha många porträtt av henne, målade av
henne själv, men som det tycks alla bra nog smickrade. Hon
var liten till växten, livlig, hade milda ögon, vacker mun och
fina händer. På äldre dagar miste hon mycket av sin fägring,
ty då antikvarien Daniele Antonio Bertoli 1730 presenterade henne
för Karl VI i Wien, yttrade kejsaren efteråt till honom: “Käre
Bertoli, din målarinna är kanske talangfull, men hon var bra ful.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
