172 ROM Europa. Angelas bröllop var en stor tilldrágelse i familjen Carriera; en av husets vänner, kaniken Ramelli, som ej kunde infinna sig personligen i Venedig, skickade till bröllopsfesten en berömd sorts korv av egen tillverkning och lovade dessutom, att han skulle utveckla hela sin skicklighet som kock på det första dopkalaset hos det unga paret. Vad Rosalba beträffar var hon för upptagen av sin konst för att tänka på kärlek. För övrigt blev hennes stora rykte på visst sätt ett hinder för giftermål. Då en beundrare av hennes talang en gång anmärkte, att den konstnär skulle bli lycklig, som fick Rosalba, svarade målaren Crespi, kallad Spagnuolo: “Ack, för att skaffa henne en värdig make skulle man nödgas återupp väcka Guido Reni!“ Skilsmässan från Angela knöt Rosalba dess fastare till Giovanna, som nu blev konstnärinnans käraste sällskap och lärjunge Giovanna var ovanligt sympatisk; en liten graciös, hjärtegod, nästan barnsligt naiv varelse med en smula anlag för melankoli hade hon inga fiender, och i hela Venedig nämndes hon vid smeknamnet Nanetta. Hon var Rosalbas sekreterare och hade tid för allt. Hon steg upp i dagningen, sprang i kyrkan, förde husets räkenskaper, hälsade på bekanta, besvarade Rosalbas brev, rev färg åt henne, kopierade miniatyrer och pasteller, som systerns kunder beställt, sydde kläder, komponerade kostymer och masker till karnevalen och understödde en hel legion av fattiga. Ibland somnade hon uttröttad i en stol, och sällskapet, som var samlat i ateljén, skämtade då över den hederliga Nanetta, och den ene eller andre av konstnärerna ritade en karikatyr av henne. Då Nanetta vaknade, blev hon ingalunda stött, men för att trösta sig sprang hon ut i köket och styrkte sig med sin nektar, kaffe, och i nästa minut skrattade hon själv åt sig. I Rosalbas ateljé var det alltid fullt av vänner och bekanta, vilket alls inte störde konstnärinnan i hennes arbete. Hon var av ett glättigt skaplynne, vida djupare anlagd än Nanetta och med all sin begåvning i hög grad kvinnlig. Om hon var vacker är svårt att säga. Vi ha många porträtt av henne, målade av henne själv, men som det tycks alla bra nog smickrade. Hon var liten till växten, livlig, hade milda ögon, vacker mun och fina händer. På äldre dagar miste hon mycket av sin fägring, ty då antikvarien Daniele Antonio Bertoli 1730 presenterade henne för Karl VI i Wien, yttrade kejsaren efteråt till honom: “Käre Bertoli, din målarinna är kanske talangfull, men hon var bra ful.“