ROSALBA CARRIERA 173 Rosalbas namn blev berömt över hela Italien; då hennes beundrare Cole förde med sig till Rom några miniatyrer av henne, bland annat sitt eget porträtt, kunde konstnärerna och hela engelska kolonien inte hämta sig från sin häpnad över hennes talang, och en av Coles vänner, också engelsman, Sendamore, packade genast sina kappsäckar och for till Venedig för att låta porträttera sig av Rosalba; en annan insulan, David Roberts, beställde av henne en Venus slumrande i en park. Cole skickade henne från Rom en hel kollektion av pastellfärger, som han låtit tillverka under sitt eget överinseende för att få dem så vackra som möjligt. Den berömdaste målaren i Rom på den tiden var Carlo Maratta, och till honom vände sig engelsmännen med begäran att Rosa skulle bli vald till medlem i akademien San Luca, vilket de också lyckades genomdriva (1705). Rosalbas ateljé vid Canal Grande blev inom kort den venetianska konstens centrum; pastellerna spredo konstnärinnans rykte över hela Europa. På grund av spanska successionskriget irrade en mängd diplomater och furstar omkring i Italien, och alla ville de ha sitt porträtt målat av den venetianska konstnärinnan. Maximilian Ill av Bayern, hertig Ludvig av Mecklenburg, Karl VI, kurfursten av Pfalz beställde av henne icke blott sina egna konterfej utan också porträtt av Venedigs skönaste damer. Fredrik IV av Danmark, som 1709 uppehőöll sig i Venedig under namnet greven av Oldenburg, tillbragte timtal i konstnärinnans ateljé och förde med sig därifrån miniatyrer av tolv venetianskor, bland andra Marietta Corner, prokuratessan Lucrezia Mocenigo, Marina Labia och Isabella Pisani. Prokuratessan Mocenigo, omtalad för sin skönhet och sin passion för hasardspel, hade blott motsträvigt gått in på att sitta modell. Det berättades om henne, att hon på en natt spelat bort sex tusen dukater; lyckligtvis nödgade henne ej förlusten att sälja de två vackraste pärlgarnityren i Venedig, som förskaffat henne namnet “Lucrezia dalle perle“. En poet uttryckte i en sonett sin häpnad över att Rosalba, fast hennes rykte sträckte sig från Italien ända upp till det isiga Norge, hade haft mod nog att söka återge prokuratessans ädla drag. “Det höves oss ej“, säger rimmaren, “att sträcka oss så högt som till den paradisiska skönheten.“ Del tuo penello i nobili prodigi Mira l’ltalia tutta, io non lo nego, E so che giunto all’anglico Tamigi