CASANOVA 187 blev verkligen biskop i Martorano, en ort fjärran från den civiliserade världen. På vägen till sitt episkopat stannade den nye biskopen i Venedig, gjorde Giacomos bekantskap och tog honom med sig till södern. Med blödande hjärta bjöd Casanova Tintoretta. och andra vänner farväl, och så bar det av över Rom och Neapel till Kalabrien 1743. Aderton år gammal och med åtta karliner på fickan stod Giacomo vid foten av Vesuvius. Han tyckte synd att lämna den vackra staden, men biskopen hade brått. Utan att bry sig om sin blivande principal stannade Giacomo då ensam kvar på Guds försyn. Men snart voro karlinerna slut, och bekymmerslös som vanligt anträdde han färden till Martorano, hela tjugo mil, till fots och utan ett öre på fickan. På något sätt skulle han väl klara sig, menade han. Och lyckan stod honom bi. Redan i Portici, första nattkvarteret, träffade han på värdshuset en grek, som handlade med kvicksilver och cypriskt vin; köpmannen fattade sådant tycke för Giacomo, att han gav ynglingen en handfull guld till resan och därjämte ett par rakknivar från den berömda fabriken i Torre del Greco. Glad som en spelman satte sig den venetianske klerken upp i en förbiåkande vagn oćh framkom utan äventyr till Martorano. Biskopen, Don Bernardo de Bernardis, blev förtjust över att återse honom. Men Casanova märkte strax, att här fanns ingen framtid för honom. Armodet tittade fram ur alla vrår, födan var usel, och till dryck fick man vatten. Efter några dagar sade han till biskopen: — Giv mig er välsignelse, Monsignore, och tillåt, att jag återvänder ut bland människorna; jag har ingen lust att sluta mina dagar i det här hålet. Vill ni ert eget bästa, så följ med mig, och det lovar jag er, nog komma vi att få det bättre, var vi än hamna, än här! Monsignor hade emellertid redan prövat lyckan både i norden och i södern, överallt hade den svikit honom, och nu begärde han endast lugn, om så i Martorano. Annat med Casanova, han var full av levnadsmod och dådlust, och han skänkte biskopen den grekiske köpmannens rakknivar till minne, gav sig ut i världen och blev äventyrare. Han styrde kosan till Rom, i den övertygelsen att påvestaden var “la ville unique où l’homme, partant de rien, peut parvenir à tout“.