CASANOVA 189 ofattliga. Sluga äventyrare slogo mynt av denna tro och föregåvo vanligen, att deras mål var att främja upplysningen och den mänskliga friheten, tacknämliga slagord, som de lånat från franska filcsofien. Envar, som reflekterar över andan under senare hälften av 1700-talet, rationalisternas och ateisternas tidsålder, måste frapperas av den oerhörda lättrogenheten även bland bildade personer, av den allmänna benägenheten att tro på ting, som på intet vis låta sig förenas med rationalismen. Mer än en gång har man påpekat den motsägelse som förefanns mellan tidens filosofi och ockultismen, mellan encyklopedisterna och rosenkreuzarna. Motsägelsen i fråga utmärker dock icke XVIII seklet allena; den förefinnes alltid, ty flertalet människor nöja sig icke med vad de veta eller rättare med vad de icke veta om universum och det tillkommande livets mysterier, utan försöka tränga djupare. Då det egna förnuftet ej förmår hjälpa dem, överlämna de sig åt sådana, som vare sig på god tro eller ej uppge sig veta mera och vilja uppenbara hemligheterna för andra. Få äro över huvud taget de människor som finna sig i det faktum, att människan ej kan fatta alla skapelsens hemligheter. I. Casanovas hopp, att han skulle finna lyckan i Rom, blev sviket, huvudsakligen på grund av lättsinniga kärleksäventyr. Efter många irrfärder i Italien, efter att ha tjänat som soldat i venetianska armén, efter äventyr i Konstantinopel och på Korfu återvände han 1755 till Venedig, utan en styver på fickan, tjugo år gammal. I brist på bättre försörjde han sig där med att spela fiol på teatern San Samuele och privata baler. En lycklig slump ville, att en gång, just då han lämnat en dylik bal, fick han se senatorn Giovanni Bragadin segna ner träffad av slag. Casanova tog emot den sjuke i sina starka armar, satte honom i en gondol och förde honom till hans palats, och där lät han oförtövat åderlåta den sanslöse, emot läkarnas råd, som i stället ville ge honom kvicksilver. Härigenom räddade han gubben, som var mycket rik och hade stort inflytande. Efter några timmar var den unge mannen som barn i huset hos Bragadin, som betraktade honom som sin räddare. Den gamle senatorn hade, som Casanova säger,