Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CASANOVA 189
ofattliga. Sluga äventyrare slogo mynt av denna tro och
föregåvo vanligen, att deras mål var att främja upplysningen och
den mänskliga friheten, tacknämliga slagord, som de lånat från
franska filcsofien.
Envar, som reflekterar över andan under senare hälften av
1700-talet, rationalisternas och ateisternas tidsålder, måste
frapperas av den oerhörda lättrogenheten även bland bildade
personer, av den allmänna benägenheten att tro på ting, som på
intet vis låta sig förenas med rationalismen. Mer än en gång
har man påpekat den motsägelse som förefanns mellan tidens
filosofi och ockultismen, mellan encyklopedisterna och
rosenkreuzarna. Motsägelsen i fråga utmärker dock icke XVIII seklet
allena; den förefinnes alltid, ty flertalet människor nöja sig icke
med vad de veta eller rättare med vad de icke veta om
universum och det tillkommande livets mysterier, utan försöka tränga
djupare. Då det egna förnuftet ej förmår hjälpa dem, överlämna
de sig åt sådana, som vare sig på god tro eller ej uppge sig veta
mera och vilja uppenbara hemligheterna för andra.
Få äro över huvud taget de människor som finna sig i det
faktum, att människan ej kan fatta alla skapelsens hemligheter.
I.
Casanovas hopp, att han skulle finna lyckan i Rom, blev
sviket, huvudsakligen på grund av lättsinniga kärleksäventyr.
Efter många irrfärder i Italien, efter att ha tjänat som soldat i
venetianska armén, efter äventyr i Konstantinopel och på Korfu
återvände han 1755 till Venedig, utan en styver på fickan, tjugo
år gammal.
I brist på bättre försörjde han sig där med att spela fiol på
teatern San Samuele och privata baler. En lycklig slump ville,
att en gång, just då han lämnat en dylik bal, fick han se
senatorn Giovanni Bragadin segna ner träffad av slag. Casanova
tog emot den sjuke i sina starka armar, satte honom i en gondol
och förde honom till hans palats, och där lät han oförtövat
åderlåta den sanslöse, emot läkarnas råd, som i stället ville ge honom
kvicksilver. Härigenom räddade han gubben, som var mycket
rik och hade stort inflytande. Efter några timmar var den unge
mannen som barn i huset hos Bragadin, som betraktade honom
som sin räddare. Den gamle senatorn hade, som Casanova säger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
