190 ROM “den svagheten att syssla med ockultism“ tillsammans med sina vänner Dandolo och Barbaro, två mycket förmögna patricier. Denna svaghet skyndade teaterviolinisten att utnyttja, och det dröjde ej, förrän han alldeles tagit väldet över de tre förnäma vännerna genom att intala dem, att han besatt förmågan att utforska framtiden och bemästra livets alla vanskligheter. Han förutsade de tre senatorerna allt vad de kunde åstunda och kurerade deras krämpor, och samtidigt spelade han kort på redutterna med Bragadins pengar och levde glada dagar. Han hade kommit underfund med, förklarar han själv, ait även i sett utpräglat aristokratsamhälle kan man leva alldeles efter eget behag, blott man icke bryter mot de gällande lagarna. För övrigt, menade han, kunde en man sådan sem han sätta sig över föråldrade fördomar och tillåta sig allehanda snedsprång, helst som han var beredd att bära följderna. Numera ekonomiskt bekymmertfri, rik på talanger, en oförbätterlig slösare, livlig och rastlös levde han inte för annat än nöjet; salongerna tråkade ut honom, och dem undvek han. Varje vacker kvinna han sâg, ville han erövra, och medtävlarna ingåvo honom ingen oro, han slog dem alla ur brädet. Ett stort fel hade han, farligt i ett samhälle sådant som Venedig: han var en stor pratmakare, kritiserade allt och alla och kryddade sina anmärkningar med bitande sarkasm. Därigenom förskaffade han sig många fiender, och då han började känna det tungt att andas bland lagunerna, for han än till Milano óch andra italienska städer, än till Genève för att söka nya nöjen, nya galanta äventyr. Till Genève åtföljde han den vackra Henrietta, som han uppriktigt förälskat sig i. Men beständighet var nu en gång för alla inte hans starka sida; kort därefter, och sedan han i Lyon gjort bekantskap med frimureriets mysterier, finna vi honom i Paris (1750). Den populäraste skådespelerskan i “italienska komedien“ var på den tiden Giovanna Benozzi Balletti, bärande teaternamnet “Silvia“ och gift med Giuseppe Balletti, en utmärkt skådespelare även han. Parets son Antonio, balettdansör och komiker, presenterade vännen Casanova i föräldrahemmet, där vår venetianare lärde känna den artistiska och litterära världen. Casanova blev naturligtvis betagen i Silvia, liksom hela Paris före honom, men måtte ej ha haft något förhållande med henne, ty i sina memoarer ger han henne det betyget, att hon var en exemplarisk hustru och att “sa conduite fut toujours sans tache“. I nyaste tid har man visserligen i parispolisens annaler uppdagat t