CASANOVA 195 öron, och vår Giacomo fick ett kungligt “lettre de cachet“, att han skulle lämna Frankrike. Den enda som begrät honom var grevinnan du Rumain, som i likhet med markisinnan d’Urfé trodde på hans förutsägelser, brukade hjälpa honom i nödens stund och var honom en uppriktig vän. Det var slut med äventyrarens glansdagar. Arvet efter Bragadin räckte inte länge, Giacomo begav sig till Spanien, där dock inkvisitionen mycket snart stäckte hans karriär. Arresterad två gånger, ena gången i Madrid under svepskälet att han gömde vapen i sin bostad, andra gången i Barcelona, emedan han inlåtit sig på en farlig kurtis med guvernörens väninna, måste han taga sin tillflykt till södra Frankrike. I fängelset i Barcelona greps hamn av längtan efter fäderneslandet, efter Venedig, och för att stämma regeringen till sin förmån sammanskrev han på fyrtiotvå dagar ett opus i tre delar med titeln: “Confutazione della Storia del Governo veneto d’Amelot de la Houssaıie“, vari han vederlägger allehanda osannfärdigheter, som den franske historikern utspritt om Venedig och dess styrelse. Han skrev med blyerts, utan några slags hjälpkällor, vilket vittnar om hans utomordentliga minne, helst han i den spanska fängelsecellen icke ens hade tillgång till d’Amelots verk. “Confutazione“ blev mycket läst; under årets lopp sålde författaren medelst subskription hela upplagan på ett tusen tvåhundra exemplar och reste så till Italien, dit han redan länge längtat. Han uppehöll sig i Rom, där han träffade sin gamle vän kardinal Bernis, soin dock antagligen nu blev mindre förtjust i den alltför beryktade äventyrarens besök än den där gången i Paris. Han besökte även Neapel och så Florens. Utvisad därifrån begav han sig för någon tid till Bologna, varest han fördrev sina lediga stunder mellan kärleksäventyren med att översätta Homerus lliad. Hela hans diktan och traktan gick emellertid ut på att få slå sig till ro i Venedig. Han kretsade kring födelsestaden, i hopp om tillstånd att få återvända, uppehõöll sig omväxlande i Görz, Triest och Istrien, och som hans kärlek till bokliga sysselsättningar växt med åren, arbetade han under tiden på ett större verk, en historia om välvningarna i Polen, som vi framdeles skola återkomma till. Som “arkadierna“ i viss mån utgjorde ett brödraskap, begagnade sig Casanova i Triest av sitt arkadiska namn “Pantaxena“ för att skaffa sig fria måltider hos sina skaldebröder.