Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ROM
Till sist skulle hans mångåriga dröm gå i uppfyllelse.
Venetianska regeringen gav honom tillstånd att få återkomma till
fäderneslandet (1774), men på det hårda villkoret att han skulle
sända statsinkvisitionen rapporter om personer och förhållanden
som intresserade den, med andra ord, han skulle tjänstgöra som
politisk spion. Casanova gick visserligen in på villkoret, men
inkvisitionen hade föga glädje av hans rapporter, som snarare
voro uppsatser fulla av träffsäkra observationer än vanliga
angivelser. Casanovas stolthet förbjöd honom att sänka sig till
simpelt spioneri.
I åtta år levde han sedan lugnt och tillbakadraget i Venedig,
och det såg ut som om åren förvandlat honom till en vanlig
fredlig medborgare. Men den gamle äventyraren hade endast
vilat ut ett slag, han hade icke förändrat sig. 1782 etablerade
han ett gräl med sin gamle vän, patriciern Grimani, och, vad
värre var, skrev en giftig satir emot honom under titeln: “Ne
amori ne donne ovvero la stalla d’Augia repulita“ och åsamkade
sig därigenom hela det patriciska Venedigs förbittring. Grimani
var en mäktig motståndare; inkvisitionen lät genom ett nytt
dekret förvisa Casanova ur landet.
Tvungen att för alltid lämna Venedig begav han sig i
september 1782 till Triest och därifrån till Wien, i hopp att kejsar
Josef II skulle ge honom någon sysselsättning. Tanken att åter
bli en vagabond föreföll honom ryslig. “Jag är femtioåtta år“,
skrev han till en vän, “jag orkar inte längre vandra till fots,
vintern nalkas, och då jag tänker på att jag åter skall börja föra
ett äventyrarliv och ser mig i spegeln, är jag färdig att brista i
gapskratt. Min enda dröm är att finna ro, det bästa i livet.“
Men detta ideal var för tillfället oupphinneligt. I Wien svek
honom lyckan, han måste draga vidare, irrade omkring i
Tyskland och norra Italien och hamnade slutligen 1784 i Paris, den
stad som så många gånger öppnat sin famn för honom och lika
ofta stött honom ifrån sig.
IV.
Femtionio år gammal, med bruten hälsa, utan ett öres
besparingar stod Casanova på gatan i Paris. Det enda kapital han
hade i behåll efter ett växlingsrikt liv var en mängd värdefulla
bekantskaper, ja även många vänner, en grand seigneurs hållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
