196 ROM Till sist skulle hans mångåriga dröm gå i uppfyllelse. Venetianska regeringen gav honom tillstånd att få återkomma till fäderneslandet (1774), men på det hårda villkoret att han skulle sända statsinkvisitionen rapporter om personer och förhållanden som intresserade den, med andra ord, han skulle tjänstgöra som politisk spion. Casanova gick visserligen in på villkoret, men inkvisitionen hade föga glädje av hans rapporter, som snarare voro uppsatser fulla av träffsäkra observationer än vanliga angivelser. Casanovas stolthet förbjöd honom att sänka sig till simpelt spioneri. I åtta år levde han sedan lugnt och tillbakadraget i Venedig, och det såg ut som om åren förvandlat honom till en vanlig fredlig medborgare. Men den gamle äventyraren hade endast vilat ut ett slag, han hade icke förändrat sig. 1782 etablerade han ett gräl med sin gamle vän, patriciern Grimani, och, vad värre var, skrev en giftig satir emot honom under titeln: “Ne amori ne donne ovvero la stalla d’Augia repulita“ och åsamkade sig därigenom hela det patriciska Venedigs förbittring. Grimani var en mäktig motståndare; inkvisitionen lät genom ett nytt dekret förvisa Casanova ur landet. Tvungen att för alltid lämna Venedig begav han sig i september 1782 till Triest och därifrån till Wien, i hopp att kejsar Josef II skulle ge honom någon sysselsättning. Tanken att åter bli en vagabond föreföll honom ryslig. “Jag är femtioåtta år“, skrev han till en vän, “jag orkar inte längre vandra till fots, vintern nalkas, och då jag tänker på att jag åter skall börja föra ett äventyrarliv och ser mig i spegeln, är jag färdig att brista i gapskratt. Min enda dröm är att finna ro, det bästa i livet.“ Men detta ideal var för tillfället oupphinneligt. I Wien svek honom lyckan, han måste draga vidare, irrade omkring i Tyskland och norra Italien och hamnade slutligen 1784 i Paris, den stad som så många gånger öppnat sin famn för honom och lika ofta stött honom ifrån sig. IV. Femtionio år gammal, med bruten hälsa, utan ett öres besparingar stod Casanova på gatan i Paris. Det enda kapital han hade i behåll efter ett växlingsrikt liv var en mängd värdefulla bekantskaper, ja även många vänner, en grand seigneurs hållning