CASANOVA 197 och sätt, en allsidig bildning och därtill den sannskyldige sydlänningens smidighet och svada. I Paris hade han sin bror, målaren Francesco, och tog tills vidare sin tillflykt till denne. Han sökte arbete i tidningsvärlden, umgicks med planer på att resa till Madagaskar — men allt slog fel. I sällskap med brodern, som beslutit fly från sin megära till hustru, begav han sig därför till Dresden och sedan, i februari 1784, till Wien, men dà han ingenstädes lyckades få någon anställning, började han fundera på att bli munk. Med denna avsikt stämde dock föga hans uppförande i Wien (1784). Genom ett brev från en venetianska, Francesca Buschini, som hán anförtrott sina äventyr, erfara vi, att han fyra gånger besökte maskeradbaler och dansade menuett och kontradans — följd av venetianske ambassadören Sebastiano Foscarinis ogillande blickar. På dessa baler torde han ha fått klart för sig, att han saknade kallelse för klosterlivet. Ett enda hopp återstod honom. Under sin sista vistelse i Paris hade han på en middag hos venetianska sändebudet gjort bekantskap med greve Josef Waldstein, en ättling av den store Wallenstein, herre till godset Dux i norra Böhmen. Waldstein vistades i Paris tillsammans med sin morbror, furst Karl Josef de Ligne, en av sin tids kvickaste män, vars memoarer ge en utomordentlig bild av 1700-talets slut. Båda magnaterna blevo tjusade av den intressante äventyraren, och efter någon tid erbjöd honom Waldstein bostad och vivre i sitt slott Dux, där han utom förmånen av grevens angenäma sällskap även kunde motse intressanta timmar i det alkemistiska laboratoriet. Av obekanta skäl, förnämligast kanske därför att Casanova ännu icke hade lust att slå sig ned ı en undangömd småstad, fick förslaget förfalla, och först då han i Wien märkte, att han måste skrinlägga alla förhoppningar om en lysande karriär, beslöt han att antaga grevens älskvärda erbjudande. Över Karlsbad, där han träffade sin forna beskyddarinna, furstinnan Lubomirska, begav han sig till Teplitz, den av greven utsatta mötesplatsen, och där gjordes saken upp mellan Casanova och den ungerske magnaten; italienaren blev anställd som bibliotekarie mot fritt vivre och tusen gulden i årlig lön. Första dagarna av september 1785 gick ridån upp över sista akten av Casanovas livsdrama, utspelad i Dux.