198 ROM Den ryktbare äventyraren var dömd att tillbringa de sista fjorton åren av sitt rolösa liv i en undangömd böhmisk småstadshåla och leva på det förflutna under ständig desperation över det närvarande. Och hans känslor voro förklarliga, ty med undantag av husets herre, som oftast var borta, avskydde hela omgivningen den italienske inkräktaren. “För att inte bli galen av förtvivlan och ilska“ bland “detta avundsjuka tjuvpack“ började han flitigt ägna sig åt skriftställeri. Från slottsfogden Loeser och läkaren O’Reilly till garderobiären Karolina och kocken konspirerade hela slottspersonalen emot honom och försökte störta honom. En dylik “konspiration“ var anklagelsen, att Casanova förfört en viss Dorota, dotter till en slottsbetjänt och en mycket vacker flicka efter vad det låter. Visserligen hade den gamle Giacomo icke gått så långt som skvallersystrarna i Dux förmāälde, men alldeles utan skuld var han dock icke. Dorota slog livligt an på honom, och som hennes hem var fattigt, stod den ömsinte italienaren henne bi så långt han någonsin kunde. I ett brev till sin venetianska väninna Francesca Buschini anför han som ursäkt för att han icke nu kan sända henne pengar, att han måste hjälpa Dorota Kleer, vilket visar hur naiv hañ blivit på ålderdomen. Dorota lönade honom emellertid illa för hans godhet, i det hon uppgav Casanova vara far till det barn hon väntade. Giacomo kunde dock bevisa sitt “alibi“, och den verkligt skyldige, målaren Schöbner, måste gifta sig med henne. Att Casanova inte var särdeles behaglig för sin omgivning och att slottsbetjäningen hade skäl att tycka illa om honom, det intygar en av hans bästa vänner. Furst de Ligne, som ofta tillbragte sommarmånaderna i Dux, skildrar målande den gamle italienarens oroliga och retliga lynne. Det gick ej en dag, berättar de Ligne, utan att Casanova ställde till bråk och uppträden på slottet. Än var mjölken gällen, än var det något fel på makaronerna, som han nödvändigt skulle ha var dag, än hade kocken saltat för mycket på hans polenta, än hade stallmästaren skickat honom en otymplig kusk, som han skämdes att åka ut med, än hade hundarna skällt på natten, så att han.ej kunnat sova, än hade han måst äta vid ett litet bord för sig själv, då det var främmande, än var han på misshumör, emedan jägarhornet väckt honom i dagbräckningen med: sina falska toner. Ena dagen förargade han sig på kyrkoherden,