Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ROM
Den ryktbare äventyraren var dömd att tillbringa de sista
fjorton åren av sitt rolösa liv i en undangömd böhmisk
småstadshåla och leva på det förflutna under ständig desperation över
det närvarande. Och hans känslor voro förklarliga, ty med
undantag av husets herre, som oftast var borta, avskydde hela
omgivningen den italienske inkräktaren. “För att inte bli galen av
förtvivlan och ilska“ bland “detta avundsjuka tjuvpack“ började
han flitigt ägna sig åt skriftställeri. Från slottsfogden Loeser
och läkaren O’Reilly till garderobiären Karolina och kocken
konspirerade hela slottspersonalen emot honom och försökte
störta honom.
En dylik “konspiration“ var anklagelsen, att Casanova
förfört en viss Dorota, dotter till en slottsbetjänt och en mycket
vacker flicka efter vad det låter. Visserligen hade den gamle
Giacomo icke gått så långt som skvallersystrarna i Dux
förmāälde, men alldeles utan skuld var han dock icke. Dorota slog
livligt an på honom, och som hennes hem var fattigt, stod den
ömsinte italienaren henne bi så långt han någonsin kunde. I ett
brev till sin venetianska väninna Francesca Buschini anför han
som ursäkt för att han icke nu kan sända henne pengar,
att han måste hjälpa Dorota Kleer, vilket visar hur naiv hañ
blivit på ålderdomen. Dorota lönade honom emellertid illa
för hans godhet, i det hon uppgav Casanova vara far till det
barn hon väntade. Giacomo kunde dock bevisa sitt “alibi“, och
den verkligt skyldige, målaren Schöbner, måste gifta sig med
henne.
Att Casanova inte var särdeles behaglig för sin omgivning
och att slottsbetjäningen hade skäl att tycka illa om honom, det
intygar en av hans bästa vänner.
Furst de Ligne, som ofta tillbragte sommarmånaderna i Dux,
skildrar målande den gamle italienarens oroliga och retliga lynne.
Det gick ej en dag, berättar de Ligne, utan att Casanova ställde
till bråk och uppträden på slottet. Än var mjölken gällen, än
var det något fel på makaronerna, som han nödvändigt skulle
ha var dag, än hade kocken saltat för mycket på hans polenta,
än hade stallmästaren skickat honom en otymplig kusk, som
han skämdes att åka ut med, än hade hundarna skällt på natten,
så att han.ej kunnat sova, än hade han måst äta vid ett litet
bord för sig själv, då det var främmande, än var han på
misshumör, emedan jägarhornet väckt honom i dagbräckningen med:
sina falska toner. Ena dagen förargade han sig på kyrkoherden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
