CASANOVA 199 som försökte omvända honom till den rätta tron, den andra på greven, för att denne inte hälsade först. Han klagade, att man på ren elakhet satte för honom alltför varm soppa eller att betjänten hällde i vin åt honom med avsiktlig långsamhet. En gång blev han förolämpad, emedan man ej presenterade honom för en förnäm resenär, som kommit till Dux för att få se lansen, med vilken den store Wallenstein blivit mördad, en annan gång, därför att en stallknekt ej lyfte på mössan för honom eller tilltalade honom på tyska, som han ej förstod. Han blev förnärmad, då man drog på munnen åt hans franska verser eller gjorde narr åt hans gester, när han deklamerade italiensk poesi. Och han gav även andra anledningar till löje. Vid sitt inträde i en salong bugade han så som den berömde dansmästaren Marcel hade lärt honom för sextio år sedan, och han dansade menuett med en överdriven sirlighet. Betjäningen kunde knappt kuva sin skrattlystnad, då han uppenbarade sig i sin vita, plymagerade hatt eller sin spetskrage av guldtråd eller med blommiga strumpeband om silkesstrumporna. “Cospetto“, röt han då, “slödder, jakobiner är ni allesammans. Ni är uppstudsiga mot greven, och greven gör ila också mot mig, om han inte låter prygla er. Herr greve“, tillfogade han vändande sig till Waldstein, “jag är visserligen inte född adelsmañ, men jag har nobiliterat mig själv genom att skjuta en kula genom magen på kronhetmanen i Polen.“ Ibland drog även greven på munnen åt sin gäst, och det blev ny anledning till klagomål och uppträden. En gång kom Waldstein till honom stum och högtidlig, med ett par pistoler i handen, som om han velat utmana honom, nyfiken att se hur italienaren skulle förhålla sig. Casanova fick tårar i ögonen, kastade sig om grevens hals och utropade patetiskt: “Och jag skulle döda min välgörare! Bella cosa!“ Men i detsamma föll det honom in att hans beteende skulle kunna uppfattas som feghet; han tog därför emot pistolen och återlämnade den till greven med en åtbörd full av grace, liksom om han räckt handen åt en moitié 1 menuetten. Återigen kommo tårarna honom i ōögonen, men så började han tala om Kabbalan, magi och makaroni och lugnade sig. Borgarkvinnorna i Dux klagade på honom, att han “pratade dumheter“ med dem, själv råkadę han i gräl med munkarna i det närbelägna klostret i Ossegg, och när han förätit sig, påstod han, att jesuiterna sökt förgifta honom. I klädesfabriken i Ober-