200 ROM leutersdorf, tillhörig Waldstein, tog han kläde på kredit och blev stött, då man skickade honom räkning. Till sist blev han alldeles utledsen vid det stilla smäåstadslivet, förklarade, att Gud befallt honom att lämna Dux, och gav sig av. Han trodde visserligen inte på Gud, men allt vad han gjorde gjorde han i Skaparens namn. Han hade också fått en fingervisning från himlen, att han skulle be furst de Ligne om rekommendationsskrivelser till hertigen av Weimar, hertiginnan av Sachsen-Gotha och några judiska Berlinbankirer, och då han väl fått dessa rekommendationer, försvann han från Dux, lämnande efter sig ett brev till greve Waldstein, känslosamt i tonen men fullt av stolthet och undertryckt harm. Greven skrattade och förklarade, att italienaren snart skulle komma åter. På det hertigliga slottet i Weimar fick Casanova länge vänta i antichambren. Ingen skyndade att erbjuda honom någon befattning som bibliotekarie eller huslärare, och han kallade därför tyskarna “dumme Teufel“ och gick sin väg. Till sist tog dock hertigen emot honom och visade sig mycket nådig, men Casanova började vanvördigt kalfatra “sina litterära föregångare“ Goethe och Wieland och gjorde sig omöjlig i det tyska Aten. Från Weimar for han till Berlin, och där lät han berlinarna veta, att de saknade bildning, och for ut mot bankirerna, och till sist lyfte han en summa pengar på greve Waldsteins konto och återvände till Dux. Greven slöt den lustige italienaren förtjust i famnen och betalade de berlinska växlarna med ett godmodigt småleende. Casanova storgrät av glädje och urskuldade sig med, att han av Gud blivit befalld att företaga denna sex veckors resa utan att taga avsked av sin grevlige välgörare. Sin uppfattning av Casanova har furst de Ligne utformat till en särdeles lyckad liten silhuett. “Han skulle vara en vacker karl“, säger den spirituelle författaren, “om han icke vore ful. Han är storväxt, en rent herkulisk gestalt, med mörk, nästan afrikansk hy och livliga, spelande ögon, som dock ha ett visst oroligt uttryck. Det är lättare att förarga honom än att muntra honom, själv skrattar han sällan, men narrar andra att skratta och har ett sätt att berätta som stode Figaro framför oss. Han påstår, att han vet och kan allt, men han talar en föga korrekt franska, kan ej dansreglerna, och i fråga om savoir-vivre skulle man kunna ha mycket att förebrå honom. För övrigt sitter han verkligen inne med allt möjligt slags