Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 ROM
leutersdorf, tillhörig Waldstein, tog han kläde på kredit och
blev stött, då man skickade honom räkning.
Till sist blev han alldeles utledsen vid det stilla
smäåstadslivet, förklarade, att Gud befallt honom att lämna Dux, och gav
sig av. Han trodde visserligen inte på Gud, men allt vad han
gjorde gjorde han i Skaparens namn. Han hade också fått en
fingervisning från himlen, att han skulle be furst de Ligne om
rekommendationsskrivelser till hertigen av Weimar, hertiginnan av
Sachsen-Gotha och några judiska Berlinbankirer, och då han väl
fått dessa rekommendationer, försvann han från Dux, lämnande
efter sig ett brev till greve Waldstein, känslosamt i tonen men
fullt av stolthet och undertryckt harm. Greven skrattade och
förklarade, att italienaren snart skulle komma åter.
På det hertigliga slottet i Weimar fick Casanova länge vänta
i antichambren. Ingen skyndade att erbjuda honom någon
befattning som bibliotekarie eller huslärare, och han kallade
därför tyskarna “dumme Teufel“ och gick sin väg. Till sist tog
dock hertigen emot honom och visade sig mycket nådig, men
Casanova började vanvördigt kalfatra “sina litterära föregångare“
Goethe och Wieland och gjorde sig omöjlig i det tyska Aten.
Från Weimar for han till Berlin, och där lät han berlinarna veta,
att de saknade bildning, och for ut mot bankirerna, och till sist
lyfte han en summa pengar på greve Waldsteins konto och
återvände till Dux.
Greven slöt den lustige italienaren förtjust i famnen och
betalade de berlinska växlarna med ett godmodigt småleende.
Casanova storgrät av glädje och urskuldade sig med, att han av
Gud blivit befalld att företaga denna sex veckors resa utan att
taga avsked av sin grevlige välgörare.
Sin uppfattning av Casanova har furst de Ligne utformat
till en särdeles lyckad liten silhuett. “Han skulle vara en vacker
karl“, säger den spirituelle författaren, “om han icke vore ful.
Han är storväxt, en rent herkulisk gestalt, med mörk, nästan
afrikansk hy och livliga, spelande ögon, som dock ha ett visst
oroligt uttryck. Det är lättare att förarga honom än att muntra
honom, själv skrattar han sällan, men narrar andra att skratta
och har ett sätt att berätta som stode Figaro framför oss. Han
påstår, att han vet och kan allt, men han talar en föga korrekt
franska, kan ej dansreglerna, och i fråga om savoir-vivre skulle
man kunna ha mycket att förebrå honom.
För övrigt sitter han verkligen inne med allt möjligt slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
