CASANOVA 201 vetande, citerar blott alltför ofta, ända till leda, skalden Horatius. En stor förtjänst hos honom är hans tacksamhet mot alla, som gjort honom väl, men ve den som råkar misshaga honom. Med en miljon skulle man ej kunna gottgöra ett skämt, som förtörnat honom. Han tror ej på något utom på vad som ār otroligt, ty vidskepligheten har han ej lyckats frigöra sig ifrån, så gammal han är. Hans hederskänsla är stark. Säger han “jag svär vid Gud“, gör han vad han lovar. Efter att ha njutit av allt i livet kan han nu undvara allt, Hans tankar kretsa fortfarande kring kvinnorna, och eftersom det täcka könet numera är likgiltigt mot honom, är han förbittrad på hela kvinnokönet. Sin tröst söker han vid bordet, ingen rätt låter han gå sig förbi, han börjar måltiden med fröjd och slutar den med vemod, emedan han ej kan börja den om igen. Om han stundom har begagnat sin överlägsenhet till att lura lättrogna vänner och enfaldiga kvinnor, så har det varit blott för att göra andra dess lyckligare. Även under sina värsta utsvävningar i ungdomen och sina talrika, ofta mycket tvetydiga äventyr visade han sig städse mån om sin heder, grannlaga och orädd. Han är stolt, ty han har varken ställning eller förmögenhet; vore han kapitalist, bankir eller hög herre, skulle han vara angenämare att umgås med, men som han ej kommit någon vart i livet, står hans egenkärlek alltid på patrull. Utrustad med en sällsport livlig fantasi, vaken intelligens, rik livserfarenhet och ett manligt sinnelag är han en verkligt framstående man, som man med nöje träffar, en man som är värd aktning och vänskap. Få äro dock de som han bevärdigar med sin ynnest.“ En annan gång fäller furst de Ligne det omdömet om Casanova, att han är “un esprit sans pareil, dont chaque mot est un trait et chaque pensée un livre“. Furst de Lignes goda tanke om den gamle äventyraren tycks ha delats av många; signora da Ponte, den venetianske poetens hustru, som sammanträffade med honom i Wien 1782, är full av beundran över hans konversationstalang och det sjudande liv som utströmmade från hela hans väsen. Grannar till slottet Dux sådana som furstinnan Clary och furstinnan Lobkowitz visade den gamle italienaren mycken vänskap. Då Casanova hade mist sin älskade vinthund “Aida“, skickade honom furstinnan Lobkowitz en annan tik, “vacker, klok och tillgiven“, till förströelse i ensamheten. ltalienaren blev så förtjust över gåvan, att