Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Casanova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CASANOVA 203
V.
Sina memoarer, denna oskattbara källa till kunskap om XVIII
seklets kultur, skrev Casanova i Dux. Han fullföljde dem ej
längre än till början av år 1774, d. v. s. till sitt fyrtionionde
levnadsår. Efter all sannolikhet avbröt Casanova arbetet, emedan
han ansåg sitt senare liv alltför sorgligt. Då dessa memoarer
första gången utkommo i tryck, i en tysk översättning, åren
1822—1828, ville man ej tro på autenticiteten av de romantiska,
färgrika skildringarna utan höll dem för ett alster av någon
fantasirik, okänd litteratör, och man bestred till och med, att
någonsin Casanova existerat. Sådana kännare av italiensk historia
som Armand Baschet och professor Alessandro d’Ancona måste
lägga sitt ord i vågskålen, innan man lät sig övertygas om att
memoarerna ej voro ett falsifikat. Och icke nog med att dessa
lärda män gingo i god för Casanovas existens, de bestyrkte också
sannfärdigheten i hans viktigaste berättelser och intygade, att
hans karakteristiker av historiska personligheter nästan alltid äro
träffande och att om han någon gång kommer med en oriktig
uppgift, är det uppenbarligen blott emedan minnet svikit honom.
Casanova själv anför för övrigt ett betecknande skäl för att han
skall hålla sig till sanningen. “Jag skriver för mig själv“, säger
han, “och att bedraga sig själv är svårt; vad världen skall tänka
om mig, angår mig inte, ty då dessa memoarer möjligen
offentliggöras, är jag död. Och då skulle jag kunna säga som Karl
I:s mördare: Det är mig alldeles likgiltigt, om jag blir ansedd
som en skurk.“
I enformigheten i Dux fann Casanova ett nöje i att på nytt
genomleva det förflutna och framför allt frossa i minnet av sina
oräkneliga ömma förbindelser. Och han hade allt skäl att med
tillfredsställelse tänka på dessa galanta äventyr, ty den kvinna
fanns väl inte, som förmådde hysa några bittra känslor mot
honom. Om han bedrog henne eller ej, om han med lätt hjärta
övergav den älskade eller begagnade sig av hennes svaghet, det
gjorde detsamma: alla bevarade de honom i kär hågkomst.
Orsaken var nog den, att var och en hyste den övertygelsen, att
henne hade han älskat som mest lidelsefullt, för henne skulle
han utan betänkande offrat livet. Att kärleken varade kort, det
berodde just på den temperamentets livlighet hos honom, som ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
