CASANOVA 203 V. Sina memoarer, denna oskattbara källa till kunskap om XVIII seklets kultur, skrev Casanova i Dux. Han fullföljde dem ej längre än till början av år 1774, d. v. s. till sitt fyrtionionde levnadsår. Efter all sannolikhet avbröt Casanova arbetet, emedan han ansåg sitt senare liv alltför sorgligt. Då dessa memoarer första gången utkommo i tryck, i en tysk översättning, åren 1822—1828, ville man ej tro på autenticiteten av de romantiska, färgrika skildringarna utan höll dem för ett alster av någon fantasirik, okänd litteratör, och man bestred till och med, att någonsin Casanova existerat. Sådana kännare av italiensk historia som Armand Baschet och professor Alessandro d’Ancona måste lägga sitt ord i vågskålen, innan man lät sig övertygas om att memoarerna ej voro ett falsifikat. Och icke nog med att dessa lärda män gingo i god för Casanovas existens, de bestyrkte också sannfärdigheten i hans viktigaste berättelser och intygade, att hans karakteristiker av historiska personligheter nästan alltid äro träffande och att om han någon gång kommer med en oriktig uppgift, är det uppenbarligen blott emedan minnet svikit honom. Casanova själv anför för övrigt ett betecknande skäl för att han skall hålla sig till sanningen. “Jag skriver för mig själv“, säger han, “och att bedraga sig själv är svårt; vad världen skall tänka om mig, angår mig inte, ty då dessa memoarer möjligen offentliggöras, är jag död. Och då skulle jag kunna säga som Karl I:s mördare: Det är mig alldeles likgiltigt, om jag blir ansedd som en skurk.“ I enformigheten i Dux fann Casanova ett nöje i att på nytt genomleva det förflutna och framför allt frossa i minnet av sina oräkneliga ömma förbindelser. Och han hade allt skäl att med tillfredsställelse tänka på dessa galanta äventyr, ty den kvinna fanns väl inte, som förmådde hysa några bittra känslor mot honom. Om han bedrog henne eller ej, om han med lätt hjärta övergav den älskade eller begagnade sig av hennes svaghet, det gjorde detsamma: alla bevarade de honom i kär hågkomst. Orsaken var nog den, att var och en hyste den övertygelsen, att henne hade han älskat som mest lidelsefullt, för henne skulle han utan betänkande offrat livet. Att kärleken varade kort, det berodde just på den temperamentets livlighet hos honom, som ingen