Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 ROM
tråkade ut honom, och först senare, då han besökte Frankrike
och England, lärde han sig uppskatta den italienska konsten.
Under färden från Rom till Neapel råkade Alfieri ut för ett
ledsamt missöde. Vägarna voro så förskräckliga, att Elia, trots
att han var en god ryttare, föll av hästen och bröt armen. I
brist på kirurg förband emellertid den oförfärade betjänten själv
sin arm med tillhjälp av tänderna och hade till på köpet styrka
nog att laga den avbrutna tistelstången på vagnen, vari Vittorio
och engelsmannen sutto.
Trots omväxlingen i intryck kom Alfieri till det resultatet,
att så gott som ingenting roade honom, och den melankoli
barnaårens sjuklighet utvecklat tilltog mer och mer och betog livet all
tjusning för honom. Hos kvinnorna sökte han blygsamhet, och
som han mestadels blott träffade utmanande koketter, fann han
ingen tillfredsställelse hos dem. Gammal i förtid gjorde han
den själviakttagelsen, att hans intellekt liknade en barometer, ty
förändringar i väderleken påverkade honom ytterligt starkt;
vårvindarna gjorde honom fullständigt slö, och i allmänhet var hans
intelligens långt skarpare om kvällen än om morgonen. Han
observerade också, att hans fantasi och skaparkraft stodo på sin
höjd under sommaren och vintern och försvagades vår och höst.
Tydligen var hans nervsystem känsligt ända till sjuklighet.
Sällskapet stannade någon tid i Venedig, där Alfieri trots
teatrar, marknad och allehanda festligheter och nöjen tillbragte
sina dagar under melankoliska grubblerier; därifrån begav han
sig till Paris, driven av “sin mani att byta vistelseort och
luftstreck“. Men Paris gjorde det mest obehagliga intryck på honom;
från söderns sol hade han kommit till “en skvalande kloak“, i
vars gotiska kyrkor smutsen var obeskrivlig och där kvinnorna
voro pudrade i ansiktet. Återigen atmosfäriska känningar, åter
olust och melankoli. Han stannade inte heller länge i Frankrikes
huvudstad, utan fortsatte i egen vagn till Holland och for därifrån
över till England. Det var i mitten på januari, och det rådde
en köld som övergick italienarens alla föreställningar. Han och
reskamraten, en brorson till spanske ambassadören i London,
furst Masserano, bommade igen kareten och tände ljus för att få
det varmare, men det oaktat frös vinet i resflaskan.
England och Holland tilltalade livligt Alfieri. En bidragande
omständighet var kanske, att han i Haag för första gången i sitt
liv blev kär; föremäålet var den unga, vackra hustrun till en rik
holländare, som också hade resvurm. De följdes åt till Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
