214 ROM tråkade ut honom, och först senare, då han besökte Frankrike och England, lärde han sig uppskatta den italienska konsten. Under färden från Rom till Neapel råkade Alfieri ut för ett ledsamt missöde. Vägarna voro så förskräckliga, att Elia, trots att han var en god ryttare, föll av hästen och bröt armen. I brist på kirurg förband emellertid den oförfärade betjänten själv sin arm med tillhjälp av tänderna och hade till på köpet styrka nog att laga den avbrutna tistelstången på vagnen, vari Vittorio och engelsmannen sutto. Trots omväxlingen i intryck kom Alfieri till det resultatet, att så gott som ingenting roade honom, och den melankoli barnaårens sjuklighet utvecklat tilltog mer och mer och betog livet all tjusning för honom. Hos kvinnorna sökte han blygsamhet, och som han mestadels blott träffade utmanande koketter, fann han ingen tillfredsställelse hos dem. Gammal i förtid gjorde han den själviakttagelsen, att hans intellekt liknade en barometer, ty förändringar i väderleken påverkade honom ytterligt starkt; vårvindarna gjorde honom fullständigt slö, och i allmänhet var hans intelligens långt skarpare om kvällen än om morgonen. Han observerade också, att hans fantasi och skaparkraft stodo på sin höjd under sommaren och vintern och försvagades vår och höst. Tydligen var hans nervsystem känsligt ända till sjuklighet. Sällskapet stannade någon tid i Venedig, där Alfieri trots teatrar, marknad och allehanda festligheter och nöjen tillbragte sina dagar under melankoliska grubblerier; därifrån begav han sig till Paris, driven av “sin mani att byta vistelseort och luftstreck“. Men Paris gjorde det mest obehagliga intryck på honom; från söderns sol hade han kommit till “en skvalande kloak“, i vars gotiska kyrkor smutsen var obeskrivlig och där kvinnorna voro pudrade i ansiktet. Återigen atmosfäriska känningar, åter olust och melankoli. Han stannade inte heller länge i Frankrikes huvudstad, utan fortsatte i egen vagn till Holland och for därifrån över till England. Det var i mitten på januari, och det rådde en köld som övergick italienarens alla föreställningar. Han och reskamraten, en brorson till spanske ambassadören i London, furst Masserano, bommade igen kareten och tände ljus för att få det varmare, men det oaktat frös vinet i resflaskan. England och Holland tilltalade livligt Alfieri. En bidragande omständighet var kanske, att han i Haag för första gången i sitt liv blev kär; föremäålet var den unga, vackra hustrun till en rik holländare, som också hade resvurm. De följdes åt till Schweiz