ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 215 och när stunden kom, då Vittorio skulle skiljas från holländskan, beslöt han i sin förtvivlan att dö. Han tillkallade en kirurg och lät åderlåta sig, och då fältskären gått, slet han av förbandet i avsikt att förblöda. Men den trogne Elia, som städse vakade över sin melankoliske herre, kom inrusande i sovrummet och förhindrade katastrofen genom ett nytt förband. Il. Vittorio återvände hem till landet, och som tiden blev honom lång i sysslolösheten, beslöt han att börja läsa. Han grep till Rousseaus “Héloise“, men han fann boken förkonstlad, författarens hjärta lika kallt som hans huvud hett, och innan han ens läst första delen till slut, hade han fått nog av den franske filosofen. Han övergick till de klassiska författarna, till Plutark. Fem, sex gånger omläste han Timoleons, Cesars, Brutus och Pelopidas leverne, och var gång väckte de samma hänförelse hos honom; han grät och uppgav sådana anskrin av förfäran eller jubel, att hans grannar trodde han förlorat förståndet. Plutark var dock ynglingen icke nog; resfebern grep honom på nytt. Efter att ha sökt och erhållit tillstånd att lämna landet styrde han över Trident, Innsbruck och München kosan till Wien. Som italienare var han skyldig att göra bekantskap med den tidens populäraste poet, Metastasio, som vistades vid österrikiska hovet. Händelsen ville emellertid, att han fick se hovpoeten i parken i Schönbrunn, just då han hälsade den förbigående Maria Teresia med en så djup och underdånig bugning, att det väckte hans avsmak. Plutarks hjältar voro inte sådana lismare. Efter några månaders vistelse i Wien ansåg han sig ej ha något mer att lära där och fortsatte norrut, till Dresden och Berlin. I Berlin önskade han få se Fredrik den store och utverkade, att greve Finch presenterade honom för konungen. Han infann sig till audiensen civilklädd, trots att han var piemontesisk officer. Greve Finch fäste sig vid det och frågade honom, varför han ej ifört sig uniform. “Det finns alltför gott om uniformer hos oss“, gav Alfieri till svar. Under audieńnsen gjorde honom konung Fredrik fyra betydelselösa frågor, och då Alfieri gick, tackade han himlen, att han ej fötts som slav under denne monark. “Sedan dess“, skriver han i sina memoarer, “har jag avskytt Berlin, den där preussiska kasernen.“ Från Berlin reste Alfieri till Danmark och