Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 ROM
Men helt oförmodat blev det slut på vänskapen mellan den
italienske Don Quijote och hans Sancho Panza. Elia brukade
vanligen om kvällarna frisera sin herres yviga hår och gjorde det
mycket väl; men en gång i Madrid råkade han slita honom så
hårt i håret, att Vittorio ursinnig sprang upp från toalettbordet,
grep en silverkandelaber och kastade den i huvudet på betjänten.
Blodet sprutade fram i en stråle, Elia ville likt en rasande tiger
kasta sig över husbonden och utkräva en fruktansvärd hämnd, men
Vittorio hann springa åt sidan, drog sin värja och riktade deñ
mot betjäntens bröst. Vid Elias skrik kom husets folk inrusande
och lyckades skilja de ursinniga italienarna. Bägge lugnade sig
för övrigt snart. Vittorio bad Elia om ursäkt för sin överilning
och förband själv hans sår, och då spanjorerna varnade Alfieri
för betjänten, lät Vittorio med flit dörren till sitt sovrum stå öppen
om natten och förklarade för Elia, att om han ville mörda honom,
kunde han lugnt göra det, han, Alfieri, skulle ej försvara sig, ty
han kände sig skyldig. Försoning följde, men ibland tog Elia
fram och visade Alfieri två bloddränkta näsdukar, minnen av
händelsen.
I Lissabon lärde Alfieri känna prästen Caluso från Turin,
en nobel och högt bildad man, som utövade ett ej ringa
inflytande på utvecklingen av hans dramatiska talang. De båda
italienarna blevo goda vänner, och då de en gång läste poesi
tillsammans, anmärkte Caluso, att Alfieri var skapad till poet och
skulle kunna skriva de vackraste dikter, om han ville. Då fäste
sig Alfieri icke vidare vid yttrandet, i synnerhet som han ännu
icke kunde italienska riktigt, men fröet hade fallit i god jord och
grodde långsamt.
I slutet av 1770 återvände Alfieri till Turin, hyrde sig ett
präktigt palats vid Carlotorget, försåg det med en smakfull och
originell inredning och lade sig till med tolv hästar. Man
försökte övertala honom att bli diplomat; men denna bana tilltalade
honom icke alls, han skulle ej velat vara representant för Stora
Mogul och så mycket mindre för den ringaste av Europas
monarker, konungen av Sardinien och Piemont. Med sitt stolta,
häftiga lynne, som ej tålde motsägelser, lämpade han sig ej för
diplomatiska intriger och hovkabaler. För att ha någon glädje
av sin förmögenhet och sitt präktigt inredda palats stiftade han i
stället tillsammans med några jämnåriga en förening, som lånade
sina former från frimureriet men i själva verket uteslutande gick
ut på förströelse och vittra tidsfördriv. I en stor urna nedlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
