218 ROM Men helt oförmodat blev det slut på vänskapen mellan den italienske Don Quijote och hans Sancho Panza. Elia brukade vanligen om kvällarna frisera sin herres yviga hår och gjorde det mycket väl; men en gång i Madrid råkade han slita honom så hårt i håret, att Vittorio ursinnig sprang upp från toalettbordet, grep en silverkandelaber och kastade den i huvudet på betjänten. Blodet sprutade fram i en stråle, Elia ville likt en rasande tiger kasta sig över husbonden och utkräva en fruktansvärd hämnd, men Vittorio hann springa åt sidan, drog sin värja och riktade deñ mot betjäntens bröst. Vid Elias skrik kom husets folk inrusande och lyckades skilja de ursinniga italienarna. Bägge lugnade sig för övrigt snart. Vittorio bad Elia om ursäkt för sin överilning och förband själv hans sår, och då spanjorerna varnade Alfieri för betjänten, lät Vittorio med flit dörren till sitt sovrum stå öppen om natten och förklarade för Elia, att om han ville mörda honom, kunde han lugnt göra det, han, Alfieri, skulle ej försvara sig, ty han kände sig skyldig. Försoning följde, men ibland tog Elia fram och visade Alfieri två bloddränkta näsdukar, minnen av händelsen. I Lissabon lärde Alfieri känna prästen Caluso från Turin, en nobel och högt bildad man, som utövade ett ej ringa inflytande på utvecklingen av hans dramatiska talang. De båda italienarna blevo goda vänner, och då de en gång läste poesi tillsammans, anmärkte Caluso, att Alfieri var skapad till poet och skulle kunna skriva de vackraste dikter, om han ville. Då fäste sig Alfieri icke vidare vid yttrandet, i synnerhet som han ännu icke kunde italienska riktigt, men fröet hade fallit i god jord och grodde långsamt. I slutet av 1770 återvände Alfieri till Turin, hyrde sig ett präktigt palats vid Carlotorget, försåg det med en smakfull och originell inredning och lade sig till med tolv hästar. Man försökte övertala honom att bli diplomat; men denna bana tilltalade honom icke alls, han skulle ej velat vara representant för Stora Mogul och så mycket mindre för den ringaste av Europas monarker, konungen av Sardinien och Piemont. Med sitt stolta, häftiga lynne, som ej tålde motsägelser, lämpade han sig ej för diplomatiska intriger och hovkabaler. För att ha någon glädje av sin förmögenhet och sitt präktigt inredda palats stiftade han i stället tillsammans med några jämnåriga en förening, som lånade sina former från frimureriet men i själva verket uteslutande gick ut på förströelse och vittra tidsfördriv. I en stor urna nedlade