ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 219 de unga vitterhetsälskarna sina opus, stundom kvicka, ofta enbart befängda, och som ingen av dessa piemontesiska aristokrater kunde italienska ordentligt, voro deras alster skrivna på dålig franska. Alfieri bidrog en gång med en dramatisk scen kallad “Le jugement dernier“, i vilken några personer uppträdde och kritiserade sina egna karaktärer. Denna dramatiska bagatell gjorde stor lycka och väckte hos författaren tanken, att abbé Caluso kanske haft rätt i sin förutsägelse, att han skulle bli poet. Men de vittra tidsfördriven voro honom heller icke nog, hans ande var alltför mäktig och högtflygande för att slikt lekverk skulle kunna tillfredsställa honom. Längre fram bekände han i sina memoarer, att om han ej gripit sig an med verkligt arbete, ett arbete som lade beslag på hela hans varelse, skulle han ha blivit vansinnig eller berövat. sig livet. För tillfället hindrades han dock från sitt goda uppsåt av en kokett kvinna, tio år äldre än han själv. Markisinnan Gabriela Falletti, gift med markis Turinetti, var känd i Turin för sina talrika kärleksförhållanden. Inom kort lyckades hon göra Alfieri till sin fullkomliga slav. Från åtta om morgonen till midnatt var han oavbrutet hos henne; han förargades på sig själv däröver, men hade ej styrka att bryta. Förstörd och uppriven föll han efter några månader i en svår sjukdom, som yttrade sig i konvulsioner och kräkningar och som ingen läkare förstod sig på. I fem dagar pinade man honom med åderlåtningar, piller och mixturer, till sist lade man honom i ett varmt bad bestående till hälften av vatten och till hälften av olja. Badet verkade lugnande på Vittorios nerver, behandlingen upprepades några dagar å rad, och inom kort var han återställd. Konvalescenten tog sitt hälsotillstånd till förevändning för att begära avsked ur armén och passade även på att bryta med den Circe, som fångat honom i sina garn. Det senare gick dock inte lätt; han upphörde att besöka henne, men hon skrev brev, skickade bekanta till honom, ville ej på villkor släppa honom. Alfieri var besluten att stå emot, och rädd att något svagt ögonblick ge vika lät han raka en stor kal fläck i huvudet, ett slags tonsur, för att ej kunna gå ut. Men ibland grep honom en sådan vanvettig längtan efter denna i grund och botten hatade kvinna, att han lät sin trogne tjänare binda fast sig vid stolen. Till sist vann han seger över sin lidelse, och den stränga tuktan han frivilligt pålagt sig hade det goda med sig, att han började skriva tragedier. Han ville inte längre dela sitt liv mellan sybaritiska njutningar och en kvinna, som ej var värd hans glödande kärlek; han törstade efter