220 ROM ära. Iİ markisinnans palats fanns en svit gobelänger föreställande scener ur Kleopatras och Antonius liv; de hade gjort ett sådant intryck på Alfieri, att han beslöt skriva ett drama om den antika hjältinnan. På det sättet uppstod hans tragedi “Kleopatra“, som uppfördes i Turin den 16 juni 1775. Ill. Hurudan var denne man, som skulle bli den namnkunnigaste italienske tragikern i XVIII seklet och öva ett omätligt inflytande på halvöns andliga liv och litteratur? Han var vid denna tid tjugosju år gammal, var storväxt, stark, orädd och hetlevrad, envis och full av egenheter, ofördärvad trots alla sina erotiska erfarenheter och uppfylld av ett glödande hat mot allt tyranni. Vad som fattades honom var djupare bildning, och därom var han medveten och sade till sig själv: “Jag vill börja om från början, sätta mig på skolbänken och lära mig grammatik och allt som behövs för att skriva korrekt italienska.“ Han föresatte sig att bli lika grundligt hemma i modersmålet som trots någon toskansk litteraturprofessor. Härtill krävdes lugn och en fridfullare omgivning än det nöjeslystna Turin. Sommaren 1775 slog han sig därför ned i Cézannes, en liten bergsby på gränsen mellan Savoyen och Dauphiné; där började han skriva, pröva sina vingar, och tack vare de skarpa kritici han fann i sina vänner, den litteräre prästen Paciandi och greve Tana, danade han sig småningom en litterär form och stil. Också brukade han sedermera säga, att han blivit paet “par la grace de Dieu, du comte Tana et du père Paciandi“. Vers för vers genomgick han alla de främsta italienska skaldernas verk, sållade och vägde vart ord, kan man säga, i Tassos “Gerusalemme“, Ariostos “Orlando“, Dantes “Commedia“ och Petrarcas Sonetter. Som ett slags avslutning på sin språkliga utbildning reste han till Toskana, den vackraste italienskans hemort. Där fortsatte han att studera samtidigt med att han skrev tragedier — “Antigona“, “Polinice“, “Oreste“, “Agamemnon“ — och hade snart kommit ända därhän, att han till och med tänkte uteslutande på toskanska. Då han i slutet av 1776 med klappande hjärta visade fram en sonett för greve Tana och fick lovord, tyckte han sig ha uppnått den högsta lyckan. Anseende att