222 ROM dern en pension från det aristokratiska sekulärstiftet S. Wandru Belgien, där furstinnan Anna Charlotta av Lothringen, kejsar Frans I:s syster, var abbedissa. Klostret i S. Wandru gav sina unga pupiller en världslig uppfostran; de ägde rätt att fara och hälsa på sina föräldrar och syssla med vad som behagade dem. Luise var sex år, då hon intogs där; hon tyckte ej om sin egoistiska mor, och i ett brev från senare år klagade hon, att hon varit olycklig ända från barndomen. Hon var grevinnans förstfödda, och modern, som hoppats få en son, fattade motvilja mot dottern från första stunden, behandlade henne strängt och satte henne i klostret för att få bättre råd till nöjen och kortspel, ty sådant och kläder var det enda hon frågade efter. I klostret lärde sig Luise föga, men fick höra mycket berättas om livet i stora världen, ty man stod i livlig förbindelse med alla möjliga aristokratfamiljer. Hon hade just fyllt tolv år, då franska hovet började söka efter en gemål åt pretendenten till engelska tronen, Karl Edvard Stuart; Frankrike, som hade ett horn i sidan till den hannoveranska ätten, önskade nämligen att stuartska dynastien ej skulle utslockna. Låtom oss närmare skärskåda denne pretendent. Karl Edvard hade kommit till världen i Rom, i palazzo Sacchetti, den 31 december 1720, i närvaro av icke mindre än sju kardinaler, vittnen till Maria Klementina Sobieskis nedkomst; fadern var konungen utan tron, Jakob, allmänt kallad le chevalier de St. George. Påven Klemens XI, som alljämt erkände Stüartarna som den legitima engelska dynastien, lät sjunga Te Deum i kyrkorna med anledning av tilldragelsen. Karl Edvard uppfostrades jämte sin yngre bror i Rom, växte upp till en bildad och behaglig yngling, talade tre språk, var ytterst musikalisk och gjorde sig allmänt omtyckt i romerska societeten. Käck och oförvägen drömde han blott om att återerövra engelska tronen och rustade sig till strid med hannoveranska dynastien. Redan vid fjorton års ålder tog han del i Karl Bourbons neapolitanska fälttåg och senare i de lombardiska krigen, då han först antog namnet greve d’Albany. Ar 1744 syntes det Jakob Stuart, att en expedition mot England i syfte att besegra och fördriva de hatade hannoveranarna skulle ha utsikter till framgång, helst som Frankrike hade lovat honom sitt understöd. Sonen, som brann av iver, fick hans tillstånd att ställa sig i spetsen för expeditionen. Karl Edvard var