ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 223 då tjugufem år gammal. I hopp om understöd i Skottland, där det jakobitiska partiet var talrikast, landade han där med sju följeslagare och försedd med 1,200 gevär och 50,000 francs — inte mycket, då man tänker på att det gällde att underkuva England. Så började då fälttåget, som givit Walter Scott ämne till en av hans bästa romaner. De skotska bergsborna strömmade hastigt samman under ynglingens standar; Karl Edvard utförde underverk, på slätten Preston-Pans slog han den engelska hären, och inom kort hade han i Skottland blivit en nästan legendarisk gestalt, alla kvinnors hjärtan klappade för honom. I Berlin, Wien, Paris såg man i honom en hjälte, som i mod och förslagenhet gick upp mot de ryktbaraste kondottiärer. Varje dag väntade man, att han skulle stå utanför Londons portar och återerövra tronen åt Stuartarna. Men lyckan följde honom ej länge; en stark avdelning av de kungliga trupperna slog jakobiterna den 27 april 1746 vid Culloden; den unge hjälten mâåste fly, vännerna sveko honom. Under ständig fruktan att bli gripen irrade han omkring i Skottlands skogar och berg och tillbragte under flere månader nätterna i grottor och fattiga kojor. Då han inte heller där kände sig säker, tog han sin tillflykt till Orkenöarna, och därifrån seglade han över till Frankrike, där han blev mottagen med tecken på den djupaste beundran. Ludvig XV:s hov tog honom under sitt beskydd, ministrarna lovade honom hjälp till en ny skotsk expedition. Då emellertid kardinal Tencin lät honom förstå, att han i händelse av hannoveranska dynastiens fördrivande måste avstå Irland till Frankrike, svarade Karl Edvard stolt: “Non, monsieur le cardinal. Tout ou rien, point de partage.“ Franska regeringens vänskap för pretendenten varade dock ej länge; i fördraget med England i Aix-la-Chapelle förpliktade sig Ludvig XV att ej ge Stuartarna fristad i Frankrike. Karl Edvard förklarade emellertid, att han ämnade stanna i Paris, så vitt ej regeringen med våld tvang honom att lämna landet. Han räknade på sin popularitet och på att konungen ej skulle vilja bryta sitt till Stuartarna givna löfte, och han beväpnade sig med pistoler och hotade polisen, att han skulle skjuta envar som vågade komma honom för när. Han ville inför hela Europa visa, att samma Frankrike, som nyligen mottagit honom med jubelrop, nu på engelsmännens befallning vägrade honom tillflykt. Själve Dauphin, den blivande Ludvig XVI, bad för honom hos konungen och ministrarna; men politiken gick före vänskapslöften.