Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 223
då tjugufem år gammal. I hopp om understöd i Skottland, där
det jakobitiska partiet var talrikast, landade han där med sju
följeslagare och försedd med 1,200 gevär och 50,000 francs —
inte mycket, då man tänker på att det gällde att underkuva
England. Så började då fälttåget, som givit Walter Scott ämne till
en av hans bästa romaner. De skotska bergsborna strömmade
hastigt samman under ynglingens standar; Karl Edvard utförde
underverk, på slätten Preston-Pans slog han den engelska hären,
och inom kort hade han i Skottland blivit en nästan legendarisk
gestalt, alla kvinnors hjärtan klappade för honom. I Berlin, Wien,
Paris såg man i honom en hjälte, som i mod och förslagenhet
gick upp mot de ryktbaraste kondottiärer. Varje dag väntade
man, att han skulle stå utanför Londons portar och återerövra
tronen åt Stuartarna.
Men lyckan följde honom ej länge; en stark avdelning av
de kungliga trupperna slog jakobiterna den 27 april 1746 vid
Culloden; den unge hjälten mâåste fly, vännerna sveko honom.
Under ständig fruktan att bli gripen irrade han omkring i
Skottlands skogar och berg och tillbragte under flere månader nätterna
i grottor och fattiga kojor. Då han inte heller där kände sig
säker, tog han sin tillflykt till Orkenöarna, och därifrån seglade
han över till Frankrike, där han blev mottagen med tecken på
den djupaste beundran. Ludvig XV:s hov tog honom under sitt
beskydd, ministrarna lovade honom hjälp till en ny skotsk
expedition. Då emellertid kardinal Tencin lät honom förstå, att han
i händelse av hannoveranska dynastiens fördrivande måste avstå
Irland till Frankrike, svarade Karl Edvard stolt: “Non, monsieur
le cardinal. Tout ou rien, point de partage.“
Franska regeringens vänskap för pretendenten varade dock
ej länge; i fördraget med England i Aix-la-Chapelle förpliktade
sig Ludvig XV att ej ge Stuartarna fristad i Frankrike. Karl
Edvard förklarade emellertid, att han ämnade stanna i Paris, så
vitt ej regeringen med våld tvang honom att lämna landet. Han
räknade på sin popularitet och på att konungen ej skulle vilja
bryta sitt till Stuartarna givna löfte, och han beväpnade sig med
pistoler och hotade polisen, att han skulle skjuta envar som
vågade komma honom för när. Han ville inför hela Europa visa,
att samma Frankrike, som nyligen mottagit honom med jubelrop,
nu på engelsmännens befallning vägrade honom tillflykt. Själve
Dauphin, den blivande Ludvig XVI, bad för honom hos konungen
och ministrarna; men politiken gick före vänskapslöften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
