ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 227 påven Rezzonico eller påven Ganganelli ville erkänna Karl Edvard som konung och bevilja honom kungliga hedersbetygelser. Vår pretendent hoppades, att hans kungliga titel villigare skulle erkännas i Florens. Dessutom bekom honom det romerska klimatet ej väl, hans mage var i olag, och hans krafter avtogo. Detta försökte han råda bot för genom att dricka starkt vin, vilket naturligtvis förvärrade hans tillstånd. Till en början bodde grevens i palażzo Corsini, sedan. flyttade de till palazzo Guadagni. “La regina dei cuori“ vantrivdes ohyggligt. “Våra nöjen“, skriver hon till en vän, som tycks ha blivit hennes tröst efter Bornstettens avresa från Rom, “äro förskräckliga, än värre än de voro, när vi skildes åt. Jag försöker döda ledsnaden genom att läsa Newton, Voltaire, Rousseau, men mitt huvud är för fladderaktigt, “trop folle“, för filosofi.“ Hon är förtörnad på vännen för att han gift sig utan att underrätta henne, han visste ju, att hon alltid haft “un petit faible“ för honom. I betraktande av att de leva på fyra hundra mils avstånd från varandra bör dock ej hennes uppriktiga vänskap väcka någon svartsjuka hos hans “älskade hälft“. Om en viss ung engelsman berättar Vernon Lee, att han lämnade Florens förälskad i grevinnan d’Albany, som skänkt honom sitt porträtt. “Drottningen“ tycks ha gjort sitt bästa att förljuva livet. Florens var för övrigt på den tiden en mycket angenäm stad, särskilt för utlänningar. Sedan nio år regerade där storhertigen Peter Leopold av Lothringen. Leopold I, kejsar Josef Il:s bror, var en intressant personlighet. Han besteg Toskanas tron 1765, vid aderton års ålder, och var då redan gift med Maria Luisa av Spanien, som medförde en oerhörd hemgift i boet, rätten till mediceiska husets allodialgods och därjämte en myckenhet klenoder, dyrbara möbler, vagnar och hästar. Det var kanske den bäst uppfostrade och klokaste av de kvinnor, som suttit på de italienska tronerna. Leopold, en begåvad man, uppfylld av de bästa avsikter som regent men i högsta grad despotisk, ville reformera allt med ens, administration, åkerbruk, handel och till och med religion, ty ursprungligen bestämd för den andliga banan intresserade han sig särskilt för kyrkliga ting. Följden blev, att hans reformer, ofta alltför brådstörtade, uppretade folket, att han ofta blev missförstådd och fick många fiender. Missnöjd med resultaten av sina förordningar återkallade han dem oupphörligt och utfärdade nya,