228 ROM och hans motståndare uppsatte en gång på Florens murar ett spefullt anslag, som skulle karakterisera den storhertigliga administrationen: “Ordini, contrordini, tutto in ordine, ma con disordine.“ För övrigt hade Leopold för vana att lägga sig i minsta småsaker i både det offentliga och det privata livet, och då han allt som oftast möttes av ovilja och trots, blev han till ytterlighet misstänksam. Hela landet över hade han spioner, vilka hade till uppgift att hålla hemlig uppsikt över icke blott aristokratfamiljerna utan även ringare personer. Biskopar, kyrkoherdar, domare, notarier, borgmästare och över huvud rikets alla högre ämbetsmän måste var vecka insända rapporter om personer och förhållanden till storhertigen. Under förevändning av moralisk kontroll förelade man honom till och med ibland rapporter om mera bemärkta damer i riket, något som alldeles särskilt intresserade Leopold, ty han var en stor beundrare av det täcka könet och hans kärlekshistorier räknades i dussintal. Spionerisystemet blev med tiden en olidlig börda för honom själv, och kejsar Josef II skrev till honom, att han av egen fri vilja gjorde sig till en olycklig människa, och rådde honom att avskeda de hemliga agenterna, som ingåvo honom misstro till hela människosläktet. Men misstrogenheten hade hunnit rota sig alltför djupt i hans väsen; han förblev densamme under de tjugofem år han regerade i Toskana, som han lämnade för att efter kejsar Josefs död intaga kejsartronen. Vid Leopolds ankomst till Toskana (1765) räknade Florens 65,000 invånare i själva staden och 150,000 utanför murarna. Maria Teresia hade till hovmästare och guvernör åt sonen utsett sin favorit greve Frans Turn, vars gemål blev storhertiginnans hovmāästarinna. På kejsarens inrådan sammansattes rådet av både italienare och tyskar; men redan i början av den unge furstens regering innästlade sig bland ministrarna en vacker och förslagen intrigant, en berömd sångerska, som började driva handel med de viktigaste statsämbeten. Angela Branchi, så hette hon, tog icke själv emot pengarna, men de lämnades åt Andrea . Parenti, en favorit hos hovmarskalken, den gamle Botty Adorno, även hån protegerad av Maria Teresia. Den unge fursten, som var van att lyda sin mäktiga moder, rättade sig till en början i viktiga angelägenheter efter marskalken, utsedd till sin post av kejsarinnan; så småningom började han dock emancipera sig från Wien. Uppfostrad för det andliga ståndet var han särskilt angelägen om att de religiösa formerna skulle respekteras, och