Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 231
För Vittorio stod det inom kort klart, att denna kvinna var
honom nödvändig, att han ej kunde leva utan henne. Men allt
förtroligare umgänge mellan dem omöjliggjordes av den retlige,
svartsjuke äkta mannen. Alfieri gjorde sitt bästa att vinna hans
bevågenhet och vänskap för att kunna uppträda som daglig gäst
i palazzo Guadagni. Till en början lyckades det; Karl Edvard
fördrog poeten, Vittorio blev enligt dåtida sed en sorts cavaliere
servente åt hans gemål. Men kavaljerens rättigheter voro ytterst
begränsade, pretendenten följde alltid grevinnan som en skugga
och tillät henne aldrig att åka ut ensam. De enda tillfällen,
då grevinnan och Alfieri kunde föra ett förtroligt samtal, var i
salongen, när greven berusad hade somnat i en fåtölj, eller på
teatern, där han ofta också sov på sin soffa längst bort i logen.
Dessa hinder blott eldade poetens kärlek, men pretendenten
blev också allt misstänksammare och lät grevinnan ofta på ett
ganska brutalt sätt känna sin svartsjuka.
I början av detta nya kärleksförhållande måste Alfieri taga
ett i ekonomiskt avseende viktigt steg. Det blev allt svårare för
honom att få vistas i Florens; konungen av Sardinien hade redan
fyra eller fem gånger beviljat honom tillstånd att få lämna landet,
men det var alltid förenat med svårigheter att erhålla ett sådant
tillstånd, och den frihetsälskande poeten kände sig förödmjukad
av att behöva begära det. I Piemont existerade en lag, som
förbjöd konungens undersåtar att utan skriftlig tillåtelse
överskrida rikets gränser, och denna lag tillämpades ofta med
verkligt tyrannisk stränghet. Varje förnämligare adelsman blev av
konungen anvisad var han skulle bo, i staden eller på landet,
och de som trotsade dessa föreskrifter inspärrades i fästning.
En markis dell’Borgo led svårt av reumatism och tålde ej Turins
kliimat; konung Viktor Amadeus gav honom tillstånd att utflytta,
men intresserad av huvudstadens försköning befallde han markisen
såsom varande en förmögen man att uppföra ett palats i Turin.
Konungen tillkallade en byggmästare, som han anmodade att
uppgöra planen till en bostad åt markisen och skicka denne
ritningarna till påseende; markisens samtycke var det dock ej
fråga om att inhämta. Då palatset stod färdigt, en stor, ståtlig
byggnad, svarande mot familjen Borgos rang, lät konungen även
inreda det och utfärdade så en “biglietto regio“, att markisen
skulle återvända från Pisa och bosätta sig i det nya palatset.
Förtvivlad och skummande av vrede inställde sig markisen
Turin, tog kammartjänarens rum till sovrum åt sig och ville inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
