ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 231 För Vittorio stod det inom kort klart, att denna kvinna var honom nödvändig, att han ej kunde leva utan henne. Men allt förtroligare umgänge mellan dem omöjliggjordes av den retlige, svartsjuke äkta mannen. Alfieri gjorde sitt bästa att vinna hans bevågenhet och vänskap för att kunna uppträda som daglig gäst i palazzo Guadagni. Till en början lyckades det; Karl Edvard fördrog poeten, Vittorio blev enligt dåtida sed en sorts cavaliere servente åt hans gemål. Men kavaljerens rättigheter voro ytterst begränsade, pretendenten följde alltid grevinnan som en skugga och tillät henne aldrig att åka ut ensam. De enda tillfällen, då grevinnan och Alfieri kunde föra ett förtroligt samtal, var i salongen, när greven berusad hade somnat i en fåtölj, eller på teatern, där han ofta också sov på sin soffa längst bort i logen. Dessa hinder blott eldade poetens kärlek, men pretendenten blev också allt misstänksammare och lät grevinnan ofta på ett ganska brutalt sätt känna sin svartsjuka. I början av detta nya kärleksförhållande måste Alfieri taga ett i ekonomiskt avseende viktigt steg. Det blev allt svårare för honom att få vistas i Florens; konungen av Sardinien hade redan fyra eller fem gånger beviljat honom tillstånd att få lämna landet, men det var alltid förenat med svårigheter att erhålla ett sådant tillstånd, och den frihetsälskande poeten kände sig förödmjukad av att behöva begära det. I Piemont existerade en lag, som förbjöd konungens undersåtar att utan skriftlig tillåtelse överskrida rikets gränser, och denna lag tillämpades ofta med verkligt tyrannisk stränghet. Varje förnämligare adelsman blev av konungen anvisad var han skulle bo, i staden eller på landet, och de som trotsade dessa föreskrifter inspärrades i fästning. En markis dell’Borgo led svårt av reumatism och tålde ej Turins kliimat; konung Viktor Amadeus gav honom tillstånd att utflytta, men intresserad av huvudstadens försköning befallde han markisen såsom varande en förmögen man att uppföra ett palats i Turin. Konungen tillkallade en byggmästare, som han anmodade att uppgöra planen till en bostad åt markisen och skicka denne ritningarna till påseende; markisens samtycke var det dock ej fråga om att inhämta. Då palatset stod färdigt, en stor, ståtlig byggnad, svarande mot familjen Borgos rang, lät konungen även inreda det och utfärdade så en “biglietto regio“, att markisen skulle återvända från Pisa och bosätta sig i det nya palatset. Förtvivlad och skummande av vrede inställde sig markisen Turin, tog kammartjänarens rum till sovrum åt sig och ville inte