232 ROM ens kasta en blick i de magnifika salongerna. Den enda levande varelse, som dagligen vandrade uppför marmortrapporna och över de mattbelagda golven, var en get, vars mjölk han drack. Än närmare än av förbudet att lämna landet berördes Alfieri av censuren i Turin. Utan de s. k. revisorernas tillstånd fingo inga som helst böcker tryckas; överträdelser straffades med de strängaste straff, till och med kroppsstraff. Alfieris dramer och skrifter, vanligen riktade mot tyranniet, ansågos naturligtvis samhällsvådliga. Diktaren fattade därför beslutet att avsäga sig äran att tillhöra konungens av Piemont undersåtar, “se dépiémontiser“, såsom han uttryckte sig. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty hans gods lågo i Piemont; men han var redo att underkasta sig de tyngsta offer blott för att bli kvitt det kungliga förmynderskapet. Hans fantasi var så upphetsad, att han förutsåg fullständig nöd, trodde konungen skulle konfiskera hans gods. Han gjorde upp att han skulle förtjäna sitt bröd på att rida in hästar och började föra det mest enkla och sparsamma levnadssätt. Han slutade upp att dricka vin och kaffe och åt ej annat än ris och litet kött, och detta höll han ut med i flera år. Av sina hästar sålde han en del, skänkte vänner en del, sin överflödiga garderob gav han åt sin betjänt och beslöt att själv för återstoden av sitt liv uppträda klädd i mörkgredelint till vardags, i svart borta. För att förebygga godsens konfiskering överlämnade han genom ett gåvobrev alla sina besittningar till sin syster Giulia, gift med greve Cumiana, förbehäållande sig en årlig ränta av fjorton tusen livres, d. v. s. hälften av vad han hittills haft i inkomst. Han kände sig dock lycklig över att till detta pris kunna köpa sig frihet att bo var han behagade och skriva vad han ville. Sedan han på detta sätt frigjort sig från materiella bekymmer, började han arbeta flitigt och taga livlig del i Florens litterära liv. Han åtog sig att tjänstgöra som sekreterare i akademien, som sammanträdde i Gavardos hus och bland sina medlemmar räknade den ryktbare abate Nicolini. Stort inflytande på Alfieri hade vid denna tid hans vän, abate Tomaso Valperga di Caluso, vars bekantskap poeten hade gjort för sju år sedan i Lissabon. Caluso, tolv år äldre än Alfieri, var också från Sardinien och var en av sin tids intelligentaste och lärdaste män. Alfieri kallade honom “Montaigne redivivus“, ty liksom den berömde franske skriftställaren kännetecknades