Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 ROM
ens kasta en blick i de magnifika salongerna. Den enda levande
varelse, som dagligen vandrade uppför marmortrapporna och över
de mattbelagda golven, var en get, vars mjölk han drack.
Än närmare än av förbudet att lämna landet berördes Alfieri
av censuren i Turin. Utan de s. k. revisorernas tillstånd fingo
inga som helst böcker tryckas; överträdelser straffades med de
strängaste straff, till och med kroppsstraff. Alfieris dramer och
skrifter, vanligen riktade mot tyranniet, ansågos naturligtvis
samhällsvådliga. Diktaren fattade därför beslutet att avsäga sig äran
att tillhöra konungens av Piemont undersåtar, “se dépiémontiser“,
såsom han uttryckte sig.
Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty hans gods lågo
i Piemont; men han var redo att underkasta sig de tyngsta offer
blott för att bli kvitt det kungliga förmynderskapet. Hans fantasi
var så upphetsad, att han förutsåg fullständig nöd, trodde konungen
skulle konfiskera hans gods. Han gjorde upp att han skulle
förtjäna sitt bröd på att rida in hästar och började föra det mest
enkla och sparsamma levnadssätt. Han slutade upp att dricka
vin och kaffe och åt ej annat än ris och litet kött, och detta
höll han ut med i flera år. Av sina hästar sålde han en del,
skänkte vänner en del, sin överflödiga garderob gav han åt sin
betjänt och beslöt att själv för återstoden av sitt liv uppträda
klädd i mörkgredelint till vardags, i svart borta.
För att förebygga godsens konfiskering överlämnade han
genom ett gåvobrev alla sina besittningar till sin syster Giulia,
gift med greve Cumiana, förbehäållande sig en årlig ränta av
fjorton tusen livres, d. v. s. hälften av vad han hittills haft i
inkomst. Han kände sig dock lycklig över att till detta pris
kunna köpa sig frihet att bo var han behagade och skriva vad
han ville.
Sedan han på detta sätt frigjort sig från materiella bekymmer,
började han arbeta flitigt och taga livlig del i Florens litterära liv.
Han åtog sig att tjänstgöra som sekreterare i akademien, som
sammanträdde i Gavardos hus och bland sina medlemmar räknade
den ryktbare abate Nicolini.
Stort inflytande på Alfieri hade vid denna tid hans vän,
abate Tomaso Valperga di Caluso, vars bekantskap poeten hade
gjort för sju år sedan i Lissabon. Caluso, tolv år äldre än Alfieri,
var också från Sardinien och var en av sin tids intelligentaste
och lärdaste män. Alfieri kallade honom “Montaigne redivivus“,
ty liksom den berömde franske skriftställaren kännetecknades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
