ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 233 han av en sans och klarhet i omdömet, som voro sällsynta under dessa år före den stora revolutionen. Han hade skrivit åtskilligt, mest omtalat var hans verk “ll primato degl’Iltaliani“. Alfieri bekände en gång i ett brev till Caluso, att det var han som först väckt hans skönhetslängtan och hans blygsel över att veta så litet-Poeten införde Caluso i grevinnan d’Albanys hus, de besökte henne ofta tillsammans, och det år den lärde abbén vistades i Florens hörde till de för Alfieri mest utvecklande och till de lyckligaste i hans liv. Men denna lycka blev ej långvarig. Luises man pinade henne så, att hennes ställning till slut blev olidlig. Beständigt drucken, dyster och retlig släppte han henne ej ur sikte ett ögonblick och drev henne till förtvivlan genom sin efterhängsenhet. Alfieri fick blott träffa henne om kvällarna i närvaro av mannen, som antingen satt i samma rum eller också halvslumrade i rummet bredvid, vars dörr stod öppen. Poetens kärlek hade blivit allt djupare och innerligare, och det beredde honom en gränslös smärta, att se hur hans tillbedda “dog bort bit för bit“, som han uttryckte sig. En kväll slutligen tillställde pretendenten en så ohygglig scen i sängkammaren, att Luise beslöt att på vad sätt som helst befria sig från denne drinkare. Trots sin obeskrivliga motvilja mot att begära någon ynnest av den despotiska regeringen, vände sig då Alfieri till storhertigens omgivning med bön om befrielse för det olyckliga offret. Leopold samtyckte till att fristad skulle få beredas henne hos dominikannunnorna, kallade “Bianchette“ på grund av sin vita dräkt. Men hur befria henne ur fångenskapen? Alfieri uppgjorde en plan till flykt, och som medhjälpare voro nödvändiga, invigde han i sammansvärjningen signora Orlandi, en trogen väninna till Luise, och en irländsk beundrare till henne vid namn Gehegan, som han kunde fullkomligt lita på. Det beslöts att man skulle avlägga ett besök i dessa dominikannunnors kloster, där en utställning av broderier var anordnad. Signora Orlandi, som hade förbindelser med nunnorna, skulle fara och hämta Stuartarna. Karl Edvard gick in på förslaget, naturligtvis på villkor att han också skulle åtfölja Luise, som aldrig fick lämna hemmet utan honom. Vid utsatt tid stannade pretendentens vagn utanför klosterporten, där liksom tillfälligtvis även Gehegan mötte. De båda damerna stego ur först och skyndade in genom porten, som slöts om dem så ögonblickligt, att Stuart och Gehegan ej hunno följa efter. Karl Edvard började ringa, och efter en stund uppen-