234 ROM barade sig abbedissan bakom portluckans galler och förklarade, att grevinnan utsett deras kloster till fristad åt sig och skulle stanna där under storhertiginnans protektion. Pretendenten började fara ut i vreda ord och hota, att han skulle vända sig till regeringen för att återfå sin gemål; men alla. hans hotelser voro fruktlösa. Grevinnan skrev till kardinalen av York och bad om hans beskydd, och som hon ej hade lust att kvarstanna i det florentinska klostret, begärde hon påvens tillstånd att få bosätta sig i Rom. Kardinalen, som illa upptagit, att Karl Edvard ingått äktenskapet med Luise honom ovetande, tog sig med iver an svägerskans sak, svarade henne, att han ej ägde någon andel i att denna olyckliga förbindelse kommit till stånd och bad henne komma till Rom, där hon skulle finna en för henne lämplig fristad i ursulanskornas kloster, där kardinalens mor tillbragt en längre tid. I slutet av 1780 avreste Luise från Florens till Rom under väpnad eskort, ty hon befarade, att om maken fick vetskap om hennes färd, skulle han försöka att med våld bemäktiga sig henne. l det väpnade följet befann sig även Alfieri, förklädd; han återvände dock till Florens, så snart han kände sig lugn för att ingen fara hotade grevinnan. I mars 1781 gav påven grevinnan tillstånd att utbyta klostret mot en våning i Cancelleriapalatset, som var ställt till kardinalens förfogande. Kardinalen vistades dock nästan aldrig i Rom utan bodde året om i sin villa i Frascati, där han var biskop. Trots att han där depenserade 40,000 taler om året, tyckte befólkningen ej om honom, ty han var rigorös ända till fanatism och ville förvandla hela staden till ett kloster. Han förbjöd alla slags folknöjen, och minsta misstanke för omoraliska seder var tillräcklig för att han skulle låta på gatan arrestera intet anande kvinnor. Först pryglades ett sådant stackars offer obarmhāärtigt, och sedan inspärrades hon i fängelse på vatten och bröd. Präster och munkar behandlades på samma sätt; en obestyrkt anklagelse för immoralitet var nog för att de skulle arresteras. Till Rom reste prelaten efter sexspann, och två löpare måste springa framför vagnen hela den långa vägen, ty kardinalen hade mera hjärta för hästar än för människor. Stuarts palats i Frascati var så gott som omöblerat, blott här och där stod någon soffa, några fåtöljer och taburetter. Inte ens vintertid tillät kardinalen, att det eldades i spisarna, utan satt insvept i dubbla kappor, med fötterna på en “chaufferette“