236 ROM och hyran för denna villa, som var ett sannskyldigt palats, jämte tillhörande stall belöpte sig till tio scudi i månaden. Mest kostade honom hans hästar, bland vilka voro “Berberi“, som inbragte honom pris på kapplöpningarna under karnevalen. Dagligen tillbragte han en stund i stallet och fröjdade sig åt sina springare, och då han en gång överraskade stallknekten med att rida på hans favorithäst, började han ursinnig springa efter honom, grep den djärve i benet och drog honom ur sadeln, varefter han luggade honom, så att han fick en hel näve hår i handen. Furstarna Rospigliosi hade en berömd hästras kallad “Isabella“, som Guido Reni förevigat i sin “Aurora“ i taket på Rospigliosis kasino i Rom. Alfieri knöt vänskap med den lycklige ägaren till den sällsynta rasen, besökte hans stall och skröt med att han där ridit in en häst, som ingen stallmästare förmått taga bukt på. Aftnarna tillbragte poeten hos grevinnan d’Albany, för vilken han läste upp stycken ur de tragedier han arbetade på, ty han hyste stor tillit till hennes litterära omdöme. Ibland besökte han en dam, som ej tillhörde den romerska aristokratien, Maria Pizelli, dotter till advokaten Cuccovilla, vars salong vi framdeles skola tala om. Där uppläste han sin “Virginia“, som gjorde ett starkt intryck på åhörarna. Den var också ett litterärt evenemang av första ordningen. Då Alfieri uppenbarade sig, härskade ännu Metastasios ande i Rom, och man var van vid välklingande verser och beskedliga tankar, som ej berövade någon sömnen; den nye tragikerns kraft, djärvheten i hans uttryck nästan skrämde de fredliga litteraturvännerna, man liknade honom vid en folktribun, vid Cola di Rienzo. Alfieris dröm var att uppföra “Virginia“ på scenen. Skådespelare av facket kunde emellertid icke spela stycket, de voro vana vid platta komedier “a soggetto“ och saknade betingelser att återge ett verkligt drama. Poeten beslöt därför att bilda ett sällskap amatörer ur de aristokratiska kretsarna; men det var ont om sceniska begåvningar inom societeten, och slutet blev, att Alfieri övergav tanken på att uppföra “Virginia“ och i stället valde sin “Antigone“, som blott krävde fyra personer eller egentligen tre, ty han hade beslutit att själv spela Kreon; han ansåg sig nämligen för en utmärkt aktör. Den spanske ambassadören furst Grimaldis salonger voro en redan känd teaterscen, och till honom vände han sig med sina planer. Den vackra