ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 237 furstinnan di Zagarola-Rospigliosi utsågs till Antigone, de andra rollerna anförtroddes åt furst Ceri-Odescalchi och hans gemäl, Caterina Giustiniani. Föreställningen ägde rum i november 1782 och blev en av diktarens största triumfer. För att börja med salongen, så vilken fängslande och festlig anblick! Damerna i små peruker, kallade “toupé“, pudrade och smyckade med plymer och konstgjorda blommor, i dräkter av genuesisk sammet, lyonesisk guld- och silverbrokad, garnerade med spetsar från Brüssel eller Murano och blixtrande av juvelsmycken. Dessa dräkter omformade på ett bisarrt sätt den kvinnliga gestalten; barm och höfter voro inpressade i sannskyldiga tortyrredskap, stålfjädrar, som nedåt vidgade sig i oändlighet och bildade den beryktade, av komiska poeter besjungna “guardinfante“, som ofta dolde följderna av illegitima kärleksförbindelser. Denna robrong (robe-ronde) slöt vanligen med ett långt släp, som bars av en page, till dess matmodern tagit plats, då han drog sig tillbaka. Dessa vidunderliga gestalter krävde alltså stort utrymme, och fåtöljerna i mottagningsrummen kunde ej stå så nära varandra som nu för tiden. Kyrkofurstarna i sin purpur förhöjde färgprakten, och varje förnäm dam hade sin kardinal. Första platsen intog på grund av mannens rang senatorskan furstinnan Rezzonico, och enligt en av de närvarandes åsikt såg hon i dag ut som en venetiansk dogaressa i sin hermelinsbrämade brokaddräkt och med ett stort juveldiadem på huvudet. Jämförelsen förefaller oss dock ej träffande, ty aldrig hade det väl funnits en venetiansk dogaressa av så jättelikt omfång som fru senatorskan. Man tyckte sig ha framför sig en karl i “toupé“ och robrong: drag, gester och röst sòm en schweizares vid påvliga gardet. Hon var för övrigt en alltigenom originell dam; hon umgicks mest uteslutande med prelater, men avskydde dem och lade öppet i dagen sin motvilja för purpur och violett. En gång hade hon bjudit sexton prelater på middag; femton voro redan komna, den sextonde gjorde just sin entré: Borgia. Ljusnande utbrister furstinnan med sin stentorsröst: “Jag blir alltid glad, när jag får se Borgia, han är den enda bland prästerskapet här som man kan tala förnuft med.“ En annan gång träffade hon i ett sällskap en viss markis, som stod högt i ynnest hos furstinnan Borghese. Utan långt betänkande förklarade hon för honom, att han inte tilltalade henne och att furstinnan Borghese aldrig förstod att välja vänner.