Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 237
furstinnan di Zagarola-Rospigliosi utsågs till Antigone, de andra
rollerna anförtroddes åt furst Ceri-Odescalchi och hans gemäl,
Caterina Giustiniani.
Föreställningen ägde rum i november 1782 och blev en av
diktarens största triumfer. För att börja med salongen, så vilken
fängslande och festlig anblick! Damerna i små peruker, kallade
“toupé“, pudrade och smyckade med plymer och konstgjorda
blommor, i dräkter av genuesisk sammet, lyonesisk guld- och
silverbrokad, garnerade med spetsar från Brüssel eller Murano
och blixtrande av juvelsmycken. Dessa dräkter omformade på
ett bisarrt sätt den kvinnliga gestalten; barm och höfter voro
inpressade i sannskyldiga tortyrredskap, stålfjädrar, som nedåt
vidgade sig i oändlighet och bildade den beryktade, av komiska
poeter besjungna “guardinfante“, som ofta dolde följderna av
illegitima kärleksförbindelser. Denna robrong (robe-ronde) slöt
vanligen med ett långt släp, som bars av en page, till dess
matmodern tagit plats, då han drog sig tillbaka. Dessa
vidunderliga gestalter krävde alltså stort utrymme, och fåtöljerna i
mottagningsrummen kunde ej stå så nära varandra som nu för
tiden. Kyrkofurstarna i sin purpur förhöjde färgprakten, och
varje förnäm dam hade sin kardinal. Första platsen intog på
grund av mannens rang senatorskan furstinnan Rezzonico, och
enligt en av de närvarandes åsikt såg hon i dag ut som en
venetiansk dogaressa i sin hermelinsbrämade brokaddräkt och
med ett stort juveldiadem på huvudet. Jämförelsen förefaller
oss dock ej träffande, ty aldrig hade det väl funnits en venetiansk
dogaressa av så jättelikt omfång som fru senatorskan. Man
tyckte sig ha framför sig en karl i “toupé“ och robrong: drag,
gester och röst sòm en schweizares vid påvliga gardet. Hon
var för övrigt en alltigenom originell dam; hon umgicks mest
uteslutande med prelater, men avskydde dem och lade öppet i
dagen sin motvilja för purpur och violett. En gång hade hon
bjudit sexton prelater på middag; femton voro redan komna,
den sextonde gjorde just sin entré: Borgia. Ljusnande utbrister
furstinnan med sin stentorsröst: “Jag blir alltid glad, när jag får
se Borgia, han är den enda bland prästerskapet här som man
kan tala förnuft med.“
En annan gång träffade hon i ett sällskap en viss markis,
som stod högt i ynnest hos furstinnan Borghese. Utan långt
betänkande förklarade hon för honom, att han inte tilltalade henne
och att furstinnan Borghese aldrig förstod att välja vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
