238 ROM Bredvid furstinnan Rezzonico satt kardinal Giacinto Gerdil; trots sin framskridna ålder hade denne porporato ej glömt bort de komplimanger och de sonetter han lärt sig i ungdomen, och nu upprepade han dem kanske alltför ofta för damerna. En hel krets av kardinaler omgav den vackra Constanza Braschi, den regerande påvens nepot, som trots sitt stora inflytande över påven ej såg ned på de andra damerna utan var oföränderligt älskvärd mot alla. Allmän uppmärksamhet väckte också furstinnan Rospigliosi, vilkens diamanter värderades till en miljon francs, samt furstinnan Corsini på grund av sin säregna dräkt, som den polska drottningen Maria Sobieski hade infört i Rom. Det savojiska huset var i hela Italien omtalat för sina dyrbara smycken, som blott släkten Este kunde uppvisa maken till; donna Leopolda di Savoia-Carignano lyste med sina pärlor och hennes syster Caterina, Gianandrea Dorias gemål, med smaragder av utomordentlig storlek. Om furstinnan Borghese sades det, att hon bar briljanter efter två påvar, Paul V och Klemens VIll. Sällskapet slutade upp att värdesätta briljanter och smaragder, då grevinnan d’Albany inträdde i salongen. Med en lätt böjning på huvudet hälsade hon de sittande damerna och intog sin i orkestern reserverade plats, där genast några utländska ambassadörer samlade sig omkring henne. Värden hade varit i bryderi, var han skulle placera pretendentens gemål, ty enligt vedertagen rangordning tillkom hedersplatsen furstinnan senatorskan; han löste frågan på så sätt, att han i orkestern lät uppsätta ett slags liten tron för grevinnan d’Albany. Grevinnan frapperade i denna omgivning ej genom skönhet, men hennes intelligenta blick och värdigheten i hennes väsen måste göra henne bemärkt till och med i en så notabel församling som här. Allmänt observerades, att kardinalen av York ej infunnit sig, och naturligtvis tolkades detta som ett uttryck för kardinalens ovilja mot Alfieri. Föreställningen började med en symfoni, skriven enkom för tillfället av Cimarosa, den på den tiden mest ansedde kompositören i Rom. Men då ridån för den lilla scenen gick upp, riktades alla blickar på Alfieri, i spänd undran om han skulle motsvara sitt stora rykte som författare och konstnär. Och efter vad ögonvittnen uppge blev man ej besviken; amatörerna spelade utmärkt, och den enkla, gripande handlingen, den kärnfulla dialogen gjorde ett utomordentligt intryck på åhörarnas känsliga sinnen. Elfter sista scenen teste sig hela salongen och tackade