ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 239 Alfieri med översvallande entusiasm för den konstnärliga njutning han berett. Alfieri, som ej var fri från fåfänga, triumferade, och grevinnan d’Albany kunde knappast dölja sin rörelse, helst hon hyst vissa tvivel om att föreställningen skulle bli lyckad. Aktörerna klädde i hast om sig, och hela sällskapet drog sig in i andra salonger, eklärerade med hundratals vita vaxljus. Hundra lakejer i gult livré och röda silkesstrumpor bjödo på silverbrickor omkring förfriskningar, överträffande allt som i den vägen serverades i Roms elegantaste salonger. Furst Grimaldi hade från Neapel inkallat en konditor, som återupplivat tvåhundraåriga traditioner och tillredde likadana glacer som dem kardinal Ascanio Colonna låtit servera på sina banketter. De lågo på en bädd av is och socker och hade en utsökt smak av frukter och blomdoft. Alfieris rykte växte; Gian Gherardo de Rossi, en av den tidens produktivaste romerska litteratörer, höll i “Arcadia“ ett föredrag om Alfieris tragedier, varifrån åhörarna hemförde det intrycket, att “il Astigiano“ — så kallade man poeten, emedan han var bördig från Asti — var den förste som begåvat den italienska litteraturen med en verklig tragedi. Påven Pius VI, som fick höra talas om Alfieris ovanliga talang, önskade lära känna honom, kallade honom till audiens och tog ytterst nådigt emot honom. Men över poetens huvud började redan moln hopa sig. Ju mer hans rykte växte, dess fler avundsmän fick han, och dess mer började man uppmärksamma hans täta besök hos grevinnan d’Albany. Även en annan omständighet bidrog att undergräva hans ställning i Rom. Pretendenten missbrukade starka drycker allt hejdlösare, med påföljd att han i mars 1783 allvarligt insjuknade. Troende sig vara nära döden skickade han bud på brodern kardinalen, som också genast infann sig i Florens. Greven intalade kardinalen, att främsta anledningen till hans äktenskapliga olycka var Alfieri, förklarade, att kardinalen med orätt lade all skulden på honom, brodern, och att det berörde honom smärtsamt, att han givit grevinnan bostad i sitt palats. Kardinalen återvände till Florens i fientlig stämning mot grevinnan, och hans missnöje underblåstes av de honom omgivande prästerna, som i Alfieris tragedier ságo en fara för det lugna Rom. Det började cirkulera lögnaktiga och för grevinnan kränkande skvallerhistorier om hennes förhållande till Alfieri, trots att diktaren undvek allt som