240 ROM kunde kasta minsta skugga på hennes rykte. Han påstår i sina memoarer, kanske alltför djärvt, att deras umgänge i Rom var oförvitligt korrekt, att de aldrig överskredo den aktningsfulla vänskapens gränser; allt skvaller och alla intriger härledde sig från de andlige, vilkas beteende i denna sak var allt utom evangeliskt och ej hade sin rot i moraliska principer utan snarare i litterär avund. Då han emellertid såg, att allt detta förtal kunde skada grevinnans goda rykte, beslöt han att lämna Rom, hur djupt det än kostade på honom. För övrigt skulle han kanske snart blivit nödgad till detta steg, ty kardinalen av York sökte ivrigt förmå påven att utvisa poeten ur Kyrkostaten. Första maj 1783, en för honom dyster dag, säger poeten, slet han sig lös från Rom och styrde först kosan till Siena för att söka tröst hos en vän, Francesco Gori Gandellini, for sedan till Ravenna, till Dantes grav, och därifrån till Ferrara och Padua, där han gjorde bekantskap med Cesarotti, den då ryktbare poeten. I Milano uppvaktade han ännu en annan poet, Parini, återvände så till Toskana, men fann ingenstädes ro och reste för tredje gången över till England. Under tiden hade Karl Edvards hälsa något förbättrats, och han kunde företaga en utflykt till Pisa, där han sammanträffade med konungen av Sverige, Gustav Ill, som reste under namnet greven av Haga. Konungen, en förståndig man, utövade ett mycket fördelaktigt inflytande på Stuart, och seende att denne den siste ättlingen av en stor kungasläkt måste iakttaga den största sparsamhet på grund av minskade inkomster, utverkade han pensioner åt honom av Ludvig XVI och Karl IlI av Spanien. Karl Edvard fattade ett sådant förtroende för Gustav Ill, att han gick in på dennes vänskapliga råd att lagligt skilja sig från Luise för att bespara dem bägge många pinsamma obehag. Skilsmässan ägde rum i april 1784; grevinnan frånsade sig det underhåll hon hittills uppburit av mannen och av kardinalen, men Karl Edvard utfäste sig att betala henne sex tusen scudi om året, på villkor att hon ej skulle bära hans namn, ett löfte som Luise icke höll, ty hon fortfor att kalla sig “drottning“ så länge hon levde. Grevinnan förband sig att bo i påvestaden; hon kvarstannade därför tills vidare i Rom och flyttade sedan till Bologna, men sommaren 1784 erhöll hon påvens tillstånd att lämna landet.