ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 241 Hennes syfte härmed var att undandraga sig den romerska kontrollen och återförena sig med Alfieri. Men underligt nog, medan Luise över Ancona, Bologna och Trident styrde kosan mot norden, for Alfieri åt motsatt håll, till sina engelska hästar i Siena. Grevinnan gjorde honom förebråelser härför och med rätta, ty efter alla tecken att döma hade Alfieris passion för Luise svalnat, allteftersom hindren för deras förening undanröjts. Grevinnan bosatte sig för någon tid i Kolmar i Elsass, hyrde där en villa och väntade på Alfieri, som skulle komma efter från Italien med sina hästar. Då till sist drottningen och poeten återförenades och för första gången, enligt uppgift, njöto ett intimare samliv, sysselsatte sig Alfieri mer med sina tragedier, som skulle tryckas hos Didot i Paris, än med den tillbedda Luise. Karl Edvard kände sig vid återkomsten till Florens så ensam och övergiven, att han drog sig till minnes sin dotter Clementine Walkinshaw. Hon var nu trettioett år gammal och bodde tillsammans med modern i stiftet Maux; han beslöt att taga henne till sig och legitimera henne under namnet prinsessan Carlotta d’Albany. Han lät reparera sitt palats i Florens och skicka efter en del av sitt i Rom kvarlämnade bohag, han skänkte prinsessan silver och dyrbarheter, som han ärvt efter modern, . Maria Klementina, och insatte henne slutligen i sitt testamente som universalarvinge. Ja så betagen blev han i dottern, som han ej sett på åratal, att han henne till ära anordnade mottagningar och baler. Bäst det var började Florens synas honom för trångt, han fick lust att återuppliva sina ungdomsminnen och beslöt att flytta till Rom. Sjuk och förstörd som han var anträdde han den långa färden till påvestaden. Där ville han börja taga del i societetslivet, men krafterna stodo ej bi. Större delen av dagen låg han på en soffa och smekte en knähund, som aldrig lämnade honom, och han vaknade ur sin dystra dvala blott när man påminde honom om det förgångna, om hans älskade Skotland. I januari 1788 fick han ett slaganfall, och den 30 i samma månad slöt han sitt sorgliga liv. Carlotta Stuart, prinsessa d’Albany, dog ej fullt två år efter fadern och testamenterade sin förmögenhet till kardinalen av York, med förbehåll att han skulle utbetala en årlig pension åt hennes mor. Denna bodde under namnet grevinna d’Albersdorff i Freiburg i Schweiz, där hon dog 1802. Rokokomänniskorna. 16