242 ROM VI. Efter mannens död flyttade grevinnan d’Albany till Paris, där hon började föra öppet hus, “höll hov“, skulle man kunna säga, och samlade omkring sig såväl den franska som den utländska societetens mest framstående personligheter. Ministrar, diplomater, representanter för konst och litteratur umgingos hos henne. Hon hyrde en våning i hotel de Bourgogne i Fauborg St. Germain, lät betjäningen titulera sig “Majesté“ och uppsatte i en av salongerna ett slags tron under en baldakin, prydd med Storbritanniens kungliga vapen. Först nu, när hennes plågoande gemålen inte längre levde, började hon finna behag i sin kunglighet. Till hennes intimaste vänner i Paris hörde baronessan Staël-Holstein, Neckers ryktbara dotter, gift med en svensk diplomat; en ofta sedd gäst hos henne var också den spirituella och lärda M:me du Boccage, vid denna tid en åttioårs gumma. Ofta träffade man också i hotel de Bourgogne M. Beaumarchais, som där uppläste sitt drama “La Mère coupable“, avslutningen på trilogien “Figaro“. På grevinnans bön att han skulle hedra hennes salong med denna uppläsning, svarade Beaumarchais i ett kvickt brev, att han med nöje skulle uppfylla grevinnans begäran, men bad, att hon ej skulle bjuda in människor med utbrunnet hjärta och förtorkad själ, ur stånd att finna njutning i smärtan. Han ville ha åhörare, som kunde gjuta strömmar av tårar och förstodo uppskatta “un douleureux plaisir“. I grevinnans salong träffade man verkligen “förtorkade själar“, kvarlevor från Ludvig XV:s tidevarv sådana som Marmontel, La Harpe och abbé Barthélemy, som nyligen givit ut sin “Anacharsis“. Men jämsides med dem sågos där också män med sinne för “un douleureux plaisir“, såsom bröderna Chénier och Mirabeau, vars bok “Histoire secrète du cabinet de Berlin“ parlamentet hade dömt att brännas av bödeln. Hos Alfieri väckte revolutionen inom teatern ett livligt intresse; just då (1789) hade nämligen Talma dristat sig att i Voltaires “Brutus“ för första gången uppträda på scenen i antik romersk dräkt. Likaså blev han intresserad av striden inom den musikaliska världen mellan Piccinis anhängare och Glucks. I hotel de Bourgogne umgicks också målaren David, en vildsint revolutionär, som väckte en gruvlig fasa bland de gäster