Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 ROM
VI.
Efter mannens död flyttade grevinnan d’Albany till Paris,
där hon började föra öppet hus, “höll hov“, skulle man kunna
säga, och samlade omkring sig såväl den franska som den
utländska societetens mest framstående personligheter. Ministrar,
diplomater, representanter för konst och litteratur umgingos hos
henne. Hon hyrde en våning i hotel de Bourgogne i Fauborg
St. Germain, lät betjäningen titulera sig “Majesté“ och uppsatte
i en av salongerna ett slags tron under en baldakin, prydd med
Storbritanniens kungliga vapen. Först nu, när hennes plågoande
gemålen inte längre levde, började hon finna behag i sin
kunglighet.
Till hennes intimaste vänner i Paris hörde baronessan
Staël-Holstein, Neckers ryktbara dotter, gift med en svensk diplomat;
en ofta sedd gäst hos henne var också den spirituella och lärda
M:me du Boccage, vid denna tid en åttioårs gumma. Ofta
träffade man också i hotel de Bourgogne M. Beaumarchais, som
där uppläste sitt drama “La Mère coupable“, avslutningen på
trilogien “Figaro“. På grevinnans bön att han skulle hedra
hennes salong med denna uppläsning, svarade Beaumarchais i
ett kvickt brev, att han med nöje skulle uppfylla grevinnans
begäran, men bad, att hon ej skulle bjuda in människor med
utbrunnet hjärta och förtorkad själ, ur stånd att finna njutning i
smärtan. Han ville ha åhörare, som kunde gjuta strömmar av
tårar och förstodo uppskatta “un douleureux plaisir“.
I grevinnans salong träffade man verkligen “förtorkade
själar“, kvarlevor från Ludvig XV:s tidevarv sådana som
Marmontel, La Harpe och abbé Barthélemy, som nyligen givit ut sin
“Anacharsis“. Men jämsides med dem sågos där också män med
sinne för “un douleureux plaisir“, såsom bröderna Chénier och
Mirabeau, vars bok “Histoire secrète du cabinet de Berlin“
parlamentet hade dömt att brännas av bödeln.
Hos Alfieri väckte revolutionen inom teatern ett livligt
intresse; just då (1789) hade nämligen Talma dristat sig att i
Voltaires “Brutus“ för första gången uppträda på scenen i antik
romersk dräkt. Likaså blev han intresserad av striden inom den
musikaliska världen mellan Piccinis anhängare och Glucks.
I hotel de Bourgogne umgicks också målaren David, en
vildsint revolutionär, som väckte en gruvlig fasa bland de gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
