Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 243
grevinnan samlat hos sig på middag samma dag som konungen
och ` kungliga familjen fördes från Versailles till Paris. Då talet
föll på den sorgliga händelsen, förklarade David, att det var stor
skada, att gatans kvinnor ej hade strypt den megäran Marie
Antoinette, ty så länge hon levde, skulle det ej bli lugnt i
Frankrike.
Intet under att grevinnan d’Albany började finna atmosfären
kvav i Paris.
Till råga på allt motsåg hon, att den årliga pension på ej
mindre än 60,000 livres, som hon uppbar av Ludvig XVI, skulle
komma att indragas, om revolutionen segrade. Denna pension
utgjorde egentliga grundvalen för hennes välstånd, och hon började se
sig om efter en annan fast inkomst att ersätta den med. Under
förevändning att hon önskade lära känna England, sitt
kungarike, begav hon sig i sällskap med Alfieri till London. Verkliga
skälet till färden var emellertid mindre idealiskt, ty efter vad
lord Camelford i ett av sina brev försäkrar, ville grevinnan av
engelska regeringen utverka en fast pension. Tanken var djärv,
men fruktan för framtiden var starkare än aktningen för
Stuartarnas traditioner. I London begärde och fick hon audiens hos
konung Georg Ill och drottning Karolina, hon blev inbjuden i
hovlogen på operan och mycket artigt bemött, men pension
vägrade man henne.
Snarare än hon väntat måste därför grevinnan återvända
till Paris (1791), där hon flyttade ifrån den magnifika våningen
vid rue de Bourgogne och hyrde en anspråkslös bostad vid rue
de Provence.
Vilken ställning Alfieri intog i denna angelägenhet är ej
bekant. Man måste dock antaga, att han visste om ändamålet
med den gemensamma färden.
I Paris hade under tiden revolutionsmännen bemäktigat sig
styret, och det var redan riskabelt att bo där, helst för utländska
aristokrater.
Grevinnan tyckte ej om det engelska societetslivet, och
framför allt gillade hon inte damernas indelning av tiden. Hon
berättade, att för de förnäma engelskorna var morgonens skönhet
något okänt, först vid fyratiden gingo de till sängs, och vid
tolvtiden på dagen stego de upp. Klockan två började visiter och
promenader, och soaréer, teatrar ach baler fyllde sedan resten
av deras “strävsamma liv“.
En annan iakttagelse hon gjorde var, att det i Italien var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
