ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 243 grevinnan samlat hos sig på middag samma dag som konungen och ` kungliga familjen fördes från Versailles till Paris. Då talet föll på den sorgliga händelsen, förklarade David, att det var stor skada, att gatans kvinnor ej hade strypt den megäran Marie Antoinette, ty så länge hon levde, skulle det ej bli lugnt i Frankrike. Intet under att grevinnan d’Albany började finna atmosfären kvav i Paris. Till råga på allt motsåg hon, att den årliga pension på ej mindre än 60,000 livres, som hon uppbar av Ludvig XVI, skulle komma att indragas, om revolutionen segrade. Denna pension utgjorde egentliga grundvalen för hennes välstånd, och hon började se sig om efter en annan fast inkomst att ersätta den med. Under förevändning att hon önskade lära känna England, sitt kungarike, begav hon sig i sällskap med Alfieri till London. Verkliga skälet till färden var emellertid mindre idealiskt, ty efter vad lord Camelford i ett av sina brev försäkrar, ville grevinnan av engelska regeringen utverka en fast pension. Tanken var djärv, men fruktan för framtiden var starkare än aktningen för Stuartarnas traditioner. I London begärde och fick hon audiens hos konung Georg Ill och drottning Karolina, hon blev inbjuden i hovlogen på operan och mycket artigt bemött, men pension vägrade man henne. Snarare än hon väntat måste därför grevinnan återvända till Paris (1791), där hon flyttade ifrån den magnifika våningen vid rue de Bourgogne och hyrde en anspråkslös bostad vid rue de Provence. Vilken ställning Alfieri intog i denna angelägenhet är ej bekant. Man måste dock antaga, att han visste om ändamålet med den gemensamma färden. I Paris hade under tiden revolutionsmännen bemäktigat sig styret, och det var redan riskabelt att bo där, helst för utländska aristokrater. Grevinnan tyckte ej om det engelska societetslivet, och framför allt gillade hon inte damernas indelning av tiden. Hon berättade, att för de förnäma engelskorna var morgonens skönhet något okänt, först vid fyratiden gingo de till sängs, och vid tolvtiden på dagen stego de upp. Klockan två började visiter och promenader, och soaréer, teatrar ach baler fyllde sedan resten av deras “strävsamma liv“. En annan iakttagelse hon gjorde var, att det i Italien var