244 ROM lättare för gifta kvinnor att begå otrohet än i London. De engelska äkta männen voro “plus sages“ och byggde husen så, att ingen där kunde i hemlighet besöka husets fru; betjäningen och den äkta mannen skulle genast ha upptäckt fridstöraren. Den 10 september 1792 blev konungen fängslad, och terroristernas herravälde tog sin början. Alfieri fattade hastigt beslutet att med grevinnan återvända till Italien, fill Florens. Det var dock ingen lätt sak att komma av. Efter mycket besvär erhöll han tillstånd att avresa och pass för sig, grevinnan och betjäningen från kommunalroten “Montblanc“, inom vilken de bodde. Den frihetssvärmande poeten, som avskydde varje ansats till tyranni, förargade sig över att passen innehöllo en utförlig beskrivning på deras yttre. Där fattades varken färgen på hår och ögon eller födelseår eller kroppslängd, med ett ord intet av dessa “signalement“, som Europa sedan vant sig vid i passen. Den 20 september anträddes färden. “När man befinner sig bland vilddjur“, skriver Alfieri, “är det omöjligt annat än att känna farhågor, ty man kan ej veta, vad de taga sig till ií sitt raseri“. Poeten hade rätt. Vid tullbommen i Barrière blanche stod en officer vid nationalgardet med tre soldater; han genomläste passen, såg efter att signalementen stämde och ville släppa resenärerna igenom den väldiga järnporten. Men olyckligtvis lág bredvid Barrièren en krog, och ur den kom det utrusande ett trettiotal trashankar, druckna frihetsmän utan skjorta och så gott som utan andra kläder också, sannskyldiga sansculotter. Dessa de högsta myndigheterna inom den nya regeringen började på nytt studera passen, trots att flertalet av dem ej kunde läsa, och gåvo sig till att skräna: “Bränn upp vagnarna!“ “Stena dem!“ “Det är rikt folk, adel!“ Men även Alfieri hov då upp sin röst och ropade med så dånande stämma, att han alldeles överröstade de franska medborgarna: “Vi äro inte fransmän, vi äro italienare på väg hem till Italien“, och hans orädda uppträdande imponerade. Då pöbelhopen något lugnat sig, gav han kusken order att köra allt vad tygen höllo. “Vi voro lyckliga“, säger Alfieri, “då vi sluppo ur det där stinkande hospitalet, där alla människor äro antingen vansinniga eller obotligt sjuka“, och länge ännu hörde våra resenärer förbannelser, visslingar och tjūt, som vittnade om mobbens ånger att ha släppt “de rika“ ur sina klor. Sin sjudande harm mot fransmännen och framför allt mot