ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 245 dessa frihetens representanter utgöt Alfieri i en rad: dikter och artiklar, som han sammanförde i en bok med titeln “Misogallo“. Den börjar med en illustration: höns och tuppar mörda varandra, och en uggla sjtter i ett träd och skriker genom en lång trumpet: “Ils s’organisent“. Tragikern och drottningen utan tron styrde kosan till Florens, där sedan två år den kloke, allmänt älskade storhertig Ferdinand Jll regerade. Hösten 1793 hyrde de bostad i ett hus vid Lung’Arno i närheten av Trinitàbron, med härlig utsikt över San Miniato och Monť’Oliveto. Åren 1793—1798 skulle ha hört till de lugnaste i deras liv, hade det ej varit för fruktan att franska revolutionen skulle sprida sig till Italien och förlusten av betydliga kapital, som de placerat i franska papper. Alltsedan sina framgångar i Rom uppträdde Alfieri gärna som skådespelare i sina tragedier och ansåg sig sitta inne med stora anlag för scenen. Nu anordnade han amatörföreställningar och spelade själv huvudrollerna i sina dramer “Saul“ och “Konung Filip“. I Sauls roll uppträdde han icke blott i Florens utan även i Pisa (1795), i Roncionis hus, under den s. k. Luminara. Vart tredje år firades där S. Ranieri, stadens skyddspatron, med illumination och festligheter av allehanda slag. Personer som sågo Alfieri på scenen ansågo dock icke att han var lycklig som skådespelare, ty han stötte genom överdrivet patos och onaturlig deklamation. Massimo d’Azeglio ger i sina memoarer en målande skildring av grevinnans och Alfieris husliga liv i Florens; som liten gosse hade han varit på barnbjudningar i hennes hus, och han bevarade sina intryck i livligt minne. Var lördag hade grevinnan mottagning och ibland också fest för sina vänners barn.. Husets härskarinna satt i en stor fåtölj i salongen, klädd som Marié Antoinette, en dräkt hon anlagt på äldre dagar, och barnen fingo en portion glass och två våfflor var; grevinnan var ej slösaktig. Alfieri åldrades och började bli klen, men sitt häftiga lynne bibehöll han. Vintern 1795 vistades Melchior Delfico, republiken San Marinos historiograf, i Florens och bad Ippolito Pindemonte, känd litteratör och vän till Alfieri, att han skulle presentera honom för denne. Emellertid hände sig, att de på väg över Lung’Arno fingo se en välklädd man, som med hatten neddragen i pannan förföljde en pojke och då han fick fatt gossen gav honom ett par sådana örfilar, att det ekade i husväggarna.