ALFIERI OCH GREVINNAN D’’ALBANY 247 Denna gång stannade dock fransmännen endast kort tid i Florens, ty efter tredagarsslaget vid Trebbia (18—21 juni 1799), där Macdonald segrade, måste de lämna Toskana; men 15 oktober voro de åter vid Arno. Den förbittrade Alfieri, som ej ville se gallerna, gick ut endast tidigt om morgnarna för att slippa möta dem. Men fransmännen voro nyfikna på honom. Den kommenderande generalen, en litterärt intresserad man, skickade en betjänt till poeten med förfrågan, när han kunde träffa honom hemma. Alfieri svarade, att om generalen i sin egenskap av chef för krigsmakten befallde honom till sig, så var han redo att inställa sig när som helst; men var det fråga om att göra bekantskap med poeten Alfieri, så var denne en konstig människa och gjorde ogärna nya bekantskaper. Med detta svar måste generalen låta sig nöja. På dörren till sin bostad lät poeten sätta upp ett anslag: “Greve Alfieri är ej hemma“; på sina promenader gick han till Cascine, som då för tiden var ganska ödsligt, eller vandrade längs muren mellan Porta alla Croce och Porta San Gallo, där, som han säger i en av sina sonetter, han väcktes ur sina poetiska drömmar av de grymtande svinen, som vägdes och förtullades vid Pintiporten. Alfieris lynne blev allt tyngre, och grevinnan d’Albany var ännu levnadsfrisk. Det uppstod en klyfta mellan paret, och som pà den tiden lagen “natura horret vacuum“ ägde tillämpning även på äldre kvinnors hjärtan, var det ej underligt, att en nykomling fyllde detta tomrum. Det var Francois Xavier Fabre (f. i Montpellier 1 april 1768), son till en målare och själv framstående porträttmålare. Först utbildade han sig hos Jean Couston, sedan gick han över till den parisiske konstdiktatorn Louis Davids ateljé, och under hans inflytande målade han en tavla föreställande mordet på judakonungen Zedekias söner. För detta arbete fick Fabre parisakademiens stora medalj, och konungen skickade honom till Rom att ytterligare utbilda sig. I Rom blev han vittne till sansculotternas framfart under konventet och direktoriet, och han fick sådan avsky för de av de lägsta lidelser besjälade franska revolutionärerna, att han för hela livet blev en fiende till alla folkrörelser. Då franska regeringen kallade honom att avlägga “medborgared“, betackade sig också Fabre för äran och stannade kvar i Rom, och efter 1790 flyttade han över till Florens, där han kvarstannade större delen av sitt liv. Florens har honom att tacka för att fransmännen ej rövade alla