248 rel _ ROM de värdefullare tavlorna i palazzo Pitti; då han nämligen av franska regeringen fick i uppdrag att bestämma, vilka konstverk som skulle bortföras, lagade han, att så många som möjligt blevo kvar. Hans hat mot de franska republikanerna gjorde honom väl sedd hos Alfieri och grevinnan d’Albany, helst han var en bildad man och trots sitt häftiga lynne en mycket angenäm sällskapsmänniska. För övrigt målade grevinnan, och som hon förde ett mycket stilla liv, ägnade hon sig med dess mera iver åt sina konstnärliga intressen. 1796 utförde hon till och med ett porträtt av Alfieri. Fabre blev hennes lärare, och då han hade många förtjänster, såsom ärlighet, öppenhet, och framför allt var yngre och älskvärdare än poeten, uppstod mellan lärjungèn och läraren ett mera än vänskapligt förhållande, som varade ända till grevinnans död. Den första, som lade märke till sympatien mellan grevinnan oćh målaren och kände det som en plikt att meddela eftervärlden sin iakttagelse, var markisinnan de Prie, en from och begåvad dam, svuren fiende till de franska nyhetsmakerierna. En gång spelades i grevinnans salong en av Alfieris tragedier, och som vanligt uppträdde poeten själv i pjäsen. Markisinnan satt. på första raden, och till vänster om henne vid dörren stod Fabre lutad mot en pelare. .Markisinnan lade märke till att Fabre oupphörligt förde handen upp till läpparna, som -om han kysst den, och tittade åt hennes håll. “Vad i all världen menar han?“ tänkte hon, men inom kort märkte hon, att Fabres tecken ej gällde henne utan värdinnan i huset. Konstnären kastade ömma blickar på grevinnan och kysste en ring han bar på fingret, naturligtvis en gåva av henne. Alfieri tycks snart ha upptåckt, att han inte längre var sin väninna nog; han måtte dock icke ha haft styrka att bryta det mångariga förhållandet, kanske också att han ej ville rikta folks uppmärksamhet på sitt husliga drama. Han kände, att hans liv led mot sitt slut. Med Fabre: försonade honom för övrigt de utmärkta porträtt, genom vilka konstnären förevigade honom själv och deras gemensamma väninna. Poeten var så belåten med den bild av sig; som numera finns i Uffizierna, att han bekräftade likheten i en sonett, där han ej spar på lovord över sitt utseende. Sonetten börjar med’ orden “Sublime specchio di veraci detti“ och lyder i fri översättning så här: