Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 rel _ ROM
de värdefullare tavlorna i palazzo Pitti; då han nämligen av
franska regeringen fick i uppdrag att bestämma, vilka konstverk
som skulle bortföras, lagade han, att så många som möjligt
blevo kvar.
Hans hat mot de franska republikanerna gjorde honom väl
sedd hos Alfieri och grevinnan d’Albany, helst han var en
bildad man och trots sitt häftiga lynne en mycket angenäm
sällskapsmänniska. För övrigt målade grevinnan, och som hon
förde ett mycket stilla liv, ägnade hon sig med dess mera iver
åt sina konstnärliga intressen. 1796 utförde hon till och med
ett porträtt av Alfieri. Fabre blev hennes lärare, och då han
hade många förtjänster, såsom ärlighet, öppenhet, och framför
allt var yngre och älskvärdare än poeten, uppstod mellan
lärjungèn och läraren ett mera än vänskapligt förhållande, som
varade ända till grevinnans död.
Den första, som lade märke till sympatien mellan grevinnan
oćh målaren och kände det som en plikt att meddela
eftervärlden sin iakttagelse, var markisinnan de Prie, en from och
begåvad dam, svuren fiende till de franska nyhetsmakerierna. En
gång spelades i grevinnans salong en av Alfieris tragedier, och
som vanligt uppträdde poeten själv i pjäsen. Markisinnan satt.
på första raden, och till vänster om henne vid dörren stod Fabre
lutad mot en pelare. .Markisinnan lade märke till att Fabre
oupphörligt förde handen upp till läpparna, som -om han kysst
den, och tittade åt hennes håll. “Vad i all världen menar han?“
tänkte hon, men inom kort märkte hon, att Fabres tecken ej
gällde henne utan värdinnan i huset. Konstnären kastade ömma
blickar på grevinnan och kysste en ring han bar på fingret,
naturligtvis en gåva av henne.
Alfieri tycks snart ha upptåckt, att han inte längre var sin
väninna nog; han måtte dock icke ha haft styrka att bryta det
mångariga förhållandet, kanske också att han ej ville rikta folks
uppmärksamhet på sitt husliga drama. Han kände, att hans liv
led mot sitt slut. Med Fabre: försonade honom för övrigt de
utmärkta porträtt, genom vilka konstnären förevigade honom
själv och deras gemensamma väninna.
Poeten var så belåten med den bild av sig; som numera
finns i Uffizierna, att han bekräftade likheten i en sonett, där
han ej spar på lovord över sitt utseende. Sonetten börjar med’
orden “Sublime specchio di veraci detti“ och lyder i fri
översättning så här:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
