Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 ROM
bankrutt ruinerade honom så gott som fullständigt. Sedan Pius
VI bortförts till Valence, skingrade sig även flertalet kardinaler
i världen, kardinalen av York tog sin tillflykt till Sicilien. Vid
underrättelsen om påvens död nödgades han bege sig till Pisa,
där konklaven skulle äga rum under österrikiska regeringens
beskydd. Den sjuttiofemårige gubben ankom dit, ofärdig i ett ben
och så utblottad, att kardinal Borgia beslöt vända sig till engelska
regeringen med begäran om pension för den siste ättlingen av det
forna kungahuset. Engelske konungen lät utan prut utbetala fyra
tusen pund till kardinalen, som i ett långt brev till lord Minton, då
engelskt sändebud i Wien, hjärtligt tackade för det ädelmod som
visats honom i hans stora betryck. Den siste Stuart sträckte ut
handen mot den nya kungafamiljen som han ansåg för inkräktare,
I och med att förhållåndena i Italien ordnades, började även
Alfieri och hans väninna. att få det i ekonomiskt avseende bättre.
Han fick åter ut räntorna på de gods i Piemont, han avstått till
systern, och poeten köpte genast hästar för att inte längre med
grevinnan behöva åka i en “usel“ hyrvagn i Florens. Han
skaffade sig en vagn, en sorts “tilbury“, och körde med förtjusning
själv, klädd i en röd kappa och med det rödaktiga håret, som
blott sällan rördes av en sax, fladdrande för vinden.
Men denna sista glimt av lycka varade ej länge. Hösten
1803 fick poeten ett häftigt anfall av gikt; läkarna fäste till en
början ej vidare vikt vid sjukdomen, men grevinnan måste ha
anat något, ty hela natten mellan den 7 och 8 oktober satt hon
vid hans bädd. På morgonen steg Alfieri emellertid upp, men
det var en yttersta kraftansträngning, ty några ögonblick därefter
sjönk han död ned i en länstol. Han blev ej fullt femtiofem år.
Den fromma markisinnan de Prie, som fruktade att poeten skulle
skiljas hädan utan religionens bistånd, begav sig en timme före
hans död till munken Stanislaus Canovai och bad honom besöka
den sjuke. Munken förklarade, att han skulle gå blott ifall den
sjuke själv skickade bud på honom, ty han visste, att Alfieri ej
var troende; såväl han som grevinnan d’Albany hyllade de i slutet
av XVIII seklet gängse åsikterna i religion. Då pater Canovai
fick veta, att Alfieri kunde dö vad stund som helst, gick han dock
okallad till honom; men just som han trädde in i rummet, sjönk
diktaren samman i stolen och drog sin sista suck.
Den då unge Lamartine skrev, att Alfieri dött “av dåligt
humör“. Det var kanske sant, men det dåliga humöret var en
följd av en hjärtsjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
