250 ROM bankrutt ruinerade honom så gott som fullständigt. Sedan Pius VI bortförts till Valence, skingrade sig även flertalet kardinaler i världen, kardinalen av York tog sin tillflykt till Sicilien. Vid underrättelsen om påvens död nödgades han bege sig till Pisa, där konklaven skulle äga rum under österrikiska regeringens beskydd. Den sjuttiofemårige gubben ankom dit, ofärdig i ett ben och så utblottad, att kardinal Borgia beslöt vända sig till engelska regeringen med begäran om pension för den siste ättlingen av det forna kungahuset. Engelske konungen lät utan prut utbetala fyra tusen pund till kardinalen, som i ett långt brev till lord Minton, då engelskt sändebud i Wien, hjärtligt tackade för det ädelmod som visats honom i hans stora betryck. Den siste Stuart sträckte ut handen mot den nya kungafamiljen som han ansåg för inkräktare, I och med att förhållåndena i Italien ordnades, började även Alfieri och hans väninna. att få det i ekonomiskt avseende bättre. Han fick åter ut räntorna på de gods i Piemont, han avstått till systern, och poeten köpte genast hästar för att inte längre med grevinnan behöva åka i en “usel“ hyrvagn i Florens. Han skaffade sig en vagn, en sorts “tilbury“, och körde med förtjusning själv, klädd i en röd kappa och med det rödaktiga håret, som blott sällan rördes av en sax, fladdrande för vinden. Men denna sista glimt av lycka varade ej länge. Hösten 1803 fick poeten ett häftigt anfall av gikt; läkarna fäste till en början ej vidare vikt vid sjukdomen, men grevinnan måste ha anat något, ty hela natten mellan den 7 och 8 oktober satt hon vid hans bädd. På morgonen steg Alfieri emellertid upp, men det var en yttersta kraftansträngning, ty några ögonblick därefter sjönk han död ned i en länstol. Han blev ej fullt femtiofem år. Den fromma markisinnan de Prie, som fruktade att poeten skulle skiljas hädan utan religionens bistånd, begav sig en timme före hans död till munken Stanislaus Canovai och bad honom besöka den sjuke. Munken förklarade, att han skulle gå blott ifall den sjuke själv skickade bud på honom, ty han visste, att Alfieri ej var troende; såväl han som grevinnan d’Albany hyllade de i slutet av XVIII seklet gängse åsikterna i religion. Då pater Canovai fick veta, att Alfieri kunde dö vad stund som helst, gick han dock okallad till honom; men just som han trädde in i rummet, sjönk diktaren samman i stolen och drog sin sista suck. Den då unge Lamartine skrev, att Alfieri dött “av dåligt humör“. Det var kanske sant, men det dåliga humöret var en följd av en hjärtsjukdom.