ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 251 Alfieri hörde till de människor som man då för tiden kallade “esprits forts“ och som ej bekände sig till någon positiv religion. Franska revolutionen övertygade honom dock om behovet av en religiös grund, och hans väninna gjorde narr av honom och förutsade, att fick han leva längre, skulle han sluta med radbandet i hand. Voltaire avskydde han på äldre dagar och kallade honom “uppfinnaren av det stora intet“. Grevinnan däremot framhärdade i sin otro och fortfor att bekänna sig till de franska filosofernas läror. Alfieris död tog henne djupt; hon hade levat samman med honom i tjugosex år, och de tio sista åren hade de knappt varit alls åtskilda. Äktenskapet — så kan man ju kalla det, ehuru de aldrig låtit viga sig — hade inte alltid varit lyckligt; poeten var despotisk, uppbrusande och svår att göra till lags. En engelska skrev om grevinnan till Alfieri: “On dit qu’elle vous craint“; men grevinnans beundran för hans snille kom henne att fördraga sin “tyranns“ lynnesutbrott. Denne despot var för övrigt uppriktigt fästad vid henne och kallade henne den bästa hälften av sig själv, “la dolce metà di me stesso“, och då han kände döden nalkas, beredde honom intet större smärta än skilsmässan från väninnan — “för henne och henne allena har jag levat i världen“. Trots dessa försäkringar, som då de uttalades säkerligen voro uppriktiga, var Alfieri inte alltid sin väninna trogen. Det talades om hans förhållande med gemälen till den venetianske bailo’n i Konstantinopel, signora Alba Corner Vendramin, som under någon tid bodde i Pisa och där lärde känna Alfieri; det talades också om andra tycken i Siena och Florens. Poeten hade insatt grevinnan till sin universalarvinge och åt henne anförtrott även sin litterära kvarlåtenskap med uttrycklig begäran, att hon skulle avgöra vad som förtjänade tryckas och själv ombesörja utgivandet av hans verk. Grevinnan d’Albany uppfyllde samvetsgrant sin väns sista vilja. Hon kallade abate Caluso till Florens för att han skulle genomgå manuskripten och vara henne behjälplig vid utgivandet. Den avlidnes verk lät hon trycka i Florens, men på omslaget angav hon London som tryckort till undvikande av censurella svårigheter. Så gjorde för övrigt många författare, den berömde Botta, då han tryckte sin italienska historia, utgivaren av Macchiavellis verk och många andra. Grevinnan anlitade därjämte alla sina mäktiga relationer och allt inflytande hon förfogade över för att utverka regeringens