Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 251
Alfieri hörde till de människor som man då för tiden kallade
“esprits forts“ och som ej bekände sig till någon positiv religion.
Franska revolutionen övertygade honom dock om behovet av en
religiös grund, och hans väninna gjorde narr av honom och
förutsade, att fick han leva längre, skulle han sluta med radbandet i
hand. Voltaire avskydde han på äldre dagar och kallade honom
“uppfinnaren av det stora intet“.
Grevinnan däremot framhärdade i sin otro och fortfor att
bekänna sig till de franska filosofernas läror. Alfieris död tog
henne djupt; hon hade levat samman med honom i tjugosex år,
och de tio sista åren hade de knappt varit alls åtskilda.
Äktenskapet — så kan man ju kalla det, ehuru de aldrig låtit viga sig
— hade inte alltid varit lyckligt; poeten var despotisk,
uppbrusande och svår att göra till lags. En engelska skrev om
grevinnan till Alfieri: “On dit qu’elle vous craint“; men grevinnans
beundran för hans snille kom henne att fördraga sin “tyranns“
lynnesutbrott. Denne despot var för övrigt uppriktigt fästad vid
henne och kallade henne den bästa hälften av sig själv, “la dolce
metà di me stesso“, och då han kände döden nalkas, beredde
honom intet större smärta än skilsmässan från väninnan — “för
henne och henne allena har jag levat i världen“. Trots dessa
försäkringar, som då de uttalades säkerligen voro uppriktiga, var
Alfieri inte alltid sin väninna trogen. Det talades om hans
förhållande med gemälen till den venetianske bailo’n i
Konstantinopel, signora Alba Corner Vendramin, som under någon tid
bodde i Pisa och där lärde känna Alfieri; det talades också om
andra tycken i Siena och Florens.
Poeten hade insatt grevinnan till sin universalarvinge och åt
henne anförtrott även sin litterära kvarlåtenskap med uttrycklig
begäran, att hon skulle avgöra vad som förtjänade tryckas och
själv ombesörja utgivandet av hans verk.
Grevinnan d’Albany uppfyllde samvetsgrant sin väns sista
vilja. Hon kallade abate Caluso till Florens för att han skulle
genomgå manuskripten och vara henne behjälplig vid utgivandet.
Den avlidnes verk lät hon trycka i Florens, men på omslaget
angav hon London som tryckort till undvikande av censurella
svårigheter. Så gjorde för övrigt många författare, den berömde
Botta, då han tryckte sin italienska historia, utgivaren av
Macchiavellis verk och många andra.
Grevinnan anlitade därjämte alla sina mäktiga relationer och
allt inflytande hon förfogade över för att utverka regeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
